tisdag 14 mars 2017

Inget vissnar i Hildas trädgård

  Jag har ofta stött på och fascinerats av den amerikanska användningen av akronymer i egennamn. Traditionellt sett var det ganska vanligt under 1800-talet och början av 1900-talet att tilltala sina barn (söner främst) med initialer. Ett exempel är Johnny Cash som jag skrev om i fredags; hans föräldrar "döpte" honom till J.R. Cash.
  När jag studerat listorna på upphovsmän i urvalsantologier har jag ytterligare lagt märke till fenomenet. Till slut var det Carolyn Doris Wrights tragiska bortgång (C.D. Wright) i januari förra året som fick mig att vilja hylla "Poeterna bakom akronymerna". Det blir fem avsnitt och Carolyn presenteras i det fjärde (4 april).

***

  Den mest kända poet-akronymen får nog H.D. utnämnas till. I flertalet antologier är hon den enda författare som konsekvent listats med sina initialer i förteckningarna. Hennes namn var Hilda Doolittle.

  Hilda Doolittle föddes i Bethlehem, Pennsylvania, 1886. Hennes mamma var invandrad från östra Tjeckoslovakien och pappan var astronom. Tidigt umgicks Hilda i litterära kretsar och hon var bland annat förlovad med Ezra Pound.
  1911 efter att hennes romans med Pound avslutats flyttade hon till London. Han fanns redan där och introducerade henne i Londons författarkretsar. Hon lärde känna Richard Aldington och gifte sig med honom 1913. Såväl Ezra Pound som Aldington tillhörde den litterära riktningen Imagism som Hilda senare blev en hyllad representant för. Källa: imagists.org

[Skolan strävade efter klarhet genom ett exakt poetiskt bildspråk. Imagismens egentliga grundare var T.E. Hulme, och deras regler lydde: "direct treatment of the subject, allow no word that was not essential to the presentation, and follow the musical phrase rather than strict regularity in their rhythms".]

  I olika biografier (bland annat av vännen William Carlos Williams) karakteriseras hon enligt beskrivningar som; "hon levde ständigt i övergången mellan olika krafter, inre och yttre, ett stormigt liv, både som människa och som poet".
  Hennes skiftande umgängen med societetsfolk, filmmakare, författare och akademiker skulle kunna bli en TV-serie när som helst. Från 1920-talet och framåt levde hon tillsammans med både män och med den välbärgade författarinnan Annie Winifred Ellerman. Hon träffade även Sigmund Freud, med vilken hon diskuterade sin bisexualitet.

  Det som jag beskrivit ovan märks tydligt i hennes författarskap. I hennes första publicerade dikter har naturens krafter en central roll, liksom Imagismens språkliga principer. Här följer två texter ur Sea Garden (1916), först dikten "Garden" och därefter första delen av "The Cliff Temple".


Garden, by H.D. (Hilda Doolittle)
(From Sea Garden, 1916)

I


You are clear 
O rose, cut in rock, 
hard as the descent of hail. 

I could scrape the colour   
from the petals 
like spilt dye from a rock. 

If I could break you   
I could break a tree. 

If I could stir 
I could break a tree — 
I could break you.

II 

O wind, rend open the heat,   
cut apart the heat,   
rend it to tatters. 

Fruit cannot drop   
through this thick air — 
fruit cannot fall into heat 
that presses up and blunts 
the points of pears   
and rounds the grapes. 

Cut the heat— 
plough through it, 
turning it on either side   
of your path.

***

The Cliff Temple (part 1), by H.D.
(From Sea Garden, 1916)

I



Great, bright portal,
shelf of rock,
rocks fitted in long ledges,
rocks fitted to dark, to silver granite,
to lighter rock —
clean cut, white against white.

High—high—and no hill-goat
tramples—no mountain-sheep
has set foot on your fine grass;
you lift, you are the world-edge,
pillar for the sky-arch.

The world heaved —
we are next to the sky:
over us, sea-hawks shout,
gulls sweep past —
the terrible breakers are silent
from this place.

Below us, on the rock-edge,
where earth is caught in the fissures
of the jagged cliff,
a small tree stiffens in the gale,
it bends—but its white flowers
are fragrant at this height.

And under and under,
the wind booms:
it whistles, it thunders,
it growls—it presses the grass
beneath its great feet.

***

  Hennes poesi blev mer och mer biografisk, om än i fördolda doser. Textanalytiker har hittat kopplingar till hennes eget persongalleri i de dikter och noveller som publicerades under 1920- och 1930-talet. Det stärker min övertygelse för hur litteraturstudier bör bedrivas. Jag anser att det är av vikt att känna till författarens biografiska historia när man studerar hennes litterära alster. Enligt litteraturvetenskapen är samtiden viktigare än den inre drivkraften hos författaren. Därför har jag heller inga akademiska poäng i litteraturvetenskap.


  Relationerna till Aldington, Annie Winifred Ellerman, D.H. Lawrence, m.fl. kan skönjas i romanen "Bid Me to Live" men blev än mer expansiv i lyrikens form. Jag ska inte dryga ut inlägget med djuplodande analyser utan omnämner främst diktsviterna "Amaranth" och "Eros" ur diktsamlingen Heliodora (1924). Jag avslutar med just andra delen av "Amaranth".

Amaranth (part 2), by H.D.
(From Heliodora and Other Poems, 1924)


II

Am I blind, alas, deaf too,
that my ears lost all this?
Nay, O my lover, Atthis:
shameless and still radiant
I tell you this:


I was not asleep.
I did not lie asleep on those hot rocks
while you waited.
I was not unaware when I glanced
out toward sea,
watching the purple ships.

I was not blind when I turned.
I was not indifferent when I strayed aside
or loitered as we three went,
or seemed to turn a moment from the path
for the same amaranth.

I was not dull and dead when I fell
back on our couch at night.
I was not indifferent though I turned
and lay quiet.
I was not dead in my sleep.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar