torsdag 30 april 2015

"I have spread my dreams under your feet"

  Kvällens Utblick informerar: om en ny tjänst hos Library of Congress, om en poet som hamnade i skuggan av Longfellow och om att det är 150 år sedan William Butler Yeats föddes.

*

 Den 15 april släppte Library of Congress i Washington en nyhet. De gjorde sitt arkiv med inspelningar av föreläsningar och författarläsningar tillgängliga via en strömmande online-tjänst. Det går att lyssna till flera storheter, bland dem Elizabeth Bishop, Robert Frost och Gwendolyn Brooks. Med tanke på Unicef-filmerna som visas i TV4 kan det vara värt att publicera följande dikt av Gwendolyn Brooks.


Black Love, by Gwendolyn Brooks (1917-2000)
(From Black love. [Chicago, Ill.] : [Brooks Press], 1982.)

Black love, provide the adequate electric
for what is lapsed and lenient in us now.

Rouse us from blur.  Call us.


Call adequately the postponed corner brother.

And call our man in the pin-stripe suiting and restore him to his abler logic; to his people.

Call to the shattered sister and repair her

in her difficult hour, narrow her fever.

Call to the Elders—

our customary grace and further sun
loved in the Long-ago, loathed in the Lately;
a luxury of languish and of rust.

Appraise, Assess our Workers in the Wild, lest they descend to malformation and to undertow.


Black love, define and escort our romantic young, by means and redemption,

    discipline.

Nourish our children—proud, strong
little men upright-easy:
quick
flexed
little stern-warm historywomen....
I see them in Ghana, Kenya, in the city of Dar-es-Salaam, in Kalamazoo, Mound Bayou, in Chicago.

Lovely loving children

with long soft eyes.

Black love, prepare us all for interruptions;

assaults, unwanted pauses; furnish for leavings and for losses.

Just come out Blackly glowing!


On the ledges—in the lattices—against the failing light of candles that stutter,

and in the chop and challenge of our apprehension—
be the Alwayswonderful of this world.

***

  I Greenfield, Massachusetts, arrangerar folkbiblioteket varje år sedan 1991 en texttävling till minnet av Frederick Goddard Tuckerman, i samarbete med Stoneleigh-Burnham school. Följande citat är från skolans hemsida:

The Friends of the Greenfield Public Library has sponsored the Poet’s Seat Poetry Contest each year since 1991. The competition is held in honor of Frederick Goddard Tuckerman who lived in Greenfield from 1847 until his death in 1873 and was considered by his contemporaries – Emerson, Thoreau, and Tennyson – to be a gifted poet.

Tuckerman skrev följande vackra dikt om Green River som flyter genom Greenfield, ett år före Longfellow's berömda "The Song of Hiawatha" kom ut. Picomegan är indianernas namn på floden.


Picomegan (part 2), by Frederick Goddard Tuckerman (1821-1873)

Dreamily, for perfect Summer
       Hushed the vales with misty heat;
 In the wood a drowsy drummer,
       The woodpecker, faintly beat.
 Songs were silent, save the voices
       Of the mountain and the flood,
 Save the wisdom of the voices
       Only known in solitude:
 But to me, a lonely liver,
       All that fading afternoon
 From the undermining river
       Came a burthen in its tune,
 Came a tone my ear remembers,
       And I said, “What grief thee grieves,
 Pacing through thy leafy chambers,
       And thy voice of rest bereaves?” 
...

*

  En av de nominerade finalisterna i texttävlingen bidrog med den här texten.

Summer dreams, by Isabela Cusano

I come from muddy boots and drumming rain,
Purring cats and the view from the sweet fern hill.
I hold fresh picked apples from the windy orchard,
And the loneliness, the empathy and friendly chickadees at the feeder.
I believe in asking too many questions,
And loving first, last and always.
I am wind in dry grass, a silhouette on the horizon,
And that stubborn little girl who always dreams.

***

  Jag har tidigare fördjupat mig i projektet "Poems on the Underground" i London, och publicerat ett flertal dikter. Projektet fortgår så klart, och i år hyllas William Butler Yeats som föddes för 150 år sedan. En av hans dikter som går att läsa i Londons tunnelbanor är den här:

He wishes for the Cloths of Heaven, by William Butler Yeats (1865-1939)
(From The Wind Among the Reeds. London : E. Mathews, 1899.)


Had I the heavens' embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

onsdag 29 april 2015

In a blue boat

  I dag får ni lite fler amerikanska diktposters i jätteformat från New York. Efter mitt förra inlägg har jag funnit att en del posters även förekommer i andra städer. Dagens första exempel "Luck" av Langston Hughes har "hängt" i sexton olika städer.

The blue boat
Winslow Homer 

*

Luck, by Langston Hughes (1902-1967)
(from The collected poems of Langston Hughes. Alfred A. Knopf, Inc., 1947.)

Sometimes a crumb falls
From the tables of joy,
Sometimes a bone
Is flung.

To some people
Love is given,
To others
Only heaven.

***

  Nästa exempel är skriven av Kathleen Jamie. Följande citat är hennes eget, hämtat från samlingen "The tree house" (2004): Poetry is the place where we consider or calibrate our relationships – with ourselves, our culture, history.



The blue boat, by Kathleen Jamie (f. 1962)
(From Waterlight : selected poems. Saint Paul, Minn. : Graywolf Press, 2007.)

How late the daylight edges
toward the northern night
as though journeying
in a blue boat, gilded in mussel shell

with, slung from its mast, a lantern
like our old idea of the soul

***

  Det blir ytterligare en välmeriterad poet; Kenneth Koch. Alltsedan början av 1950-talet och efter studier vid Harvard och en kort vistelse i Paris var han verksam i New York som poet, dramatiker och lärare i poesi. 1959 började han undervisa vid Columbia University, där han blev professor i engelska 1971. Han publicerade arton diktsamlingar, två romaner, fem pjäsvolymer och sex böcker om konsten att läsa och skriva poesi. Han var en av poeterna i den så kallade New York School of Poets.


A big clown-face-shaped cloud, by Kenneth Koch (1925-2002)
(From A possible world : poems. New York : Alfred A. Knopf, 2002.)

You just went by
With no one to see you, practically.
You were in good shape, for a cloud,
With perhaps several minutes more to exist
You were speaking, or seemed to be,
Mouth open wide, talking, to a
Belted angel-shaped cloud that was riding ahead.

tisdag 28 april 2015

Kolstoft och kritor

  Det har blivit dags att glänta på dörren till de korta diktformerna igen. Jag guidar er till två webbplatser som är värda ett besök och så blir det Jazz Poetry, som är en genre med utgångspunkt i jazzmusiken.

*

  Jag inleder med ytterligare en dikt av Carole Johnston, hon bidrog även i det förra inlägget med korta dikter. Den här gången blir det ett twitter-poem med tanka-form. Dikten hittade jag på den här webbplatsen, tweetspeak.

View of the moon (fotografi)
John Adams Whipple
1852

a crayon called
"the moon bleeds silver"

keeps me awake
trying to write the face
of a new born child


***

  Förra sommaren deltog Larry Levis i PSTC med en dikt där jazzsaxofonisten John Coltrane förekom. I dag får ni en annan, titulerad "In Memoriam John Coltrane", skriven av Michael Stillman. Förutom att dikten är ett exempel på Jazz Poetry, så består den av tre haikuverser.

John Coltrane (1926-1967)

In Memoriam John Coltrane, by Michael Stillman (f. 1940)

Listen to the coal
rolling, rolling through the cold,
steady rain, wheel on 

wheel, listen to the
turning of the wheels this night
black as coal dust, steel

on steel, listen to
these cars carry coal, listen
to the coal train roll.

***

  En av de bästa webbplatser jag besökt angående poesi är Shamrock Haiku Journal. Det är ett internationellt webbmagasin som publicerar haiku, senryu och haibun på engelska. De erbjuder dessutom olika tävlingsmöjligheter för dig som skriver haiku och senryu. Från senaste webbutgåvan har jag valt tre verser av irländaren Paul Bregazzi.

overcoat shouldered
by the kitchen chair
last night's warmt gone


*

October laneway
a planetarium
of fallen apples


*

time-jumping chipmunk
you were there
you are here


Chipmunk 'jordekorre'

måndag 27 april 2015

Stjärnhimlen, del 5 - Väduren

  Det finns olika mytologiska berättelser knutna till stjärnkonstellationen Väduren (lat. Aries). Klart är att den föreställer en bagge och att tolkningen sannolikt gjordes redan av sumererna.


  Vädurens stjärnbild verkar mindre än den är, mycket tack vare att de ljusstarkaste stjärnorna är samlade i ena hörnet. Den ligger i ett område söder om Andromeda och Triangeln och är därför lätt att hitta.

  Jag har hittat en kort dikt om Aries.

Aries (first verse), by Michael Dante (eg. Michael Smith)

The blue-eyed ram charged across
the crumbling precinct of Chronos.
He was perhaps, the most mystical 
of all beasts – Ovis Aries
sparkled with the night-stars woven
into his glowing fleece - golden flecks
twinkled upon his back and on his flanks
skeins of light were swiveled into his wool.

***

  I en version av myten kring stjärnbilden så hamnade kung Atamas barn, Frixos och Helle, i onåd hos kungens andra hustru. Deras mor, gudinnan Nefele, hade tvingats återvända till gudarnas rike. Kungen gifte om sig med Ino och hon spred ut lögner om att barnen var orsak till missväxt och borde offras till gudarna. Nefele fick höra om detta oh besökte barnen en natt. Hon talade om för dem att en vädur med gyllene skinn skulle hämta dem precis före offerritualen började. De skulle sätta sig upp på den men när den flög iväg fick de inte titta ned. Men det gjorde Helle som föll av och hamnade i vattnet som vi i idag kallar Hellesponten. Källor: Alla våra stjärnbilder (Liber, 1995) och Astronomica (h.f. ullmann, 2012) 

  De två poeter som jag valt ut för att representera Vädurens tidsperiod (21/3-19/4), är inte lika kända som några av mina tidigare "stjärnbildspoeter". Jag kunde ha valt Maya Angelou, Robert Frost, Seamus Heaney eller William Wordsworth som alla var födda i tecknet. I stället valde jag Anne Waldman och Anselm Hollo.


  Anne Waldman, född 2 april 1945, är en amerikansk poet. Hon associeras med såväl beatpoeter som Black Mountain poets och New York-skolans andra generation poeter. Hon har gett ut mer än 40 böcker. Waldman föddes i Millville, New Jersey och växte upp i New York. Hon studerade på Bennington College och tog examen 1966. På 1960-talet blev Waldman en del av östkustens poesiscen tillsammans med personer som Gregory Corso och Allen Ginsberg. Källa: Wikipedia

The Lie, by Anne Waldman
(from Helping the Dreamer: Selected Poems, 1966-1988. Minneapolis : Coffee House Press, 1989.)

Art begins with a lie
      The separation is you plus me plus what we make   
            Look into lightbulb, blink, sun’s in your eye

I want a rare sky
      vantage point free from misconception   
            Art begins with a lie

Nothing to lose, spontaneous rise   
      of reflection, paint the picture
            of a lightbulb, or eye the sun

How to fuel the world, then die   
      Distance yourself from artfulness   
            How? Art begins with a lie

The audience wants to cry
      when the actors are real & passionate
            Look into footlight, then feed back to eye

You fluctuate in an artful body
      You try to imitate the world’s glory
            Art begins with a lie
                  That’s the story, sharp speck in the eye.

***

  Poeten och översättaren Anselm Hollo föddes 12 april 1934 i Helsingfors, Finland. Han bodde i England i många år, och arbetade för den europeiska delen av BBC. År 1967 flyttade han till USA och undervisade vid olika institutioner, inklusive SUNY Buffalo och Naropa Institute i Boulder , Colorado. Hollo, som var påverkad av BEAT-poeterna, var författare till mer än fyrtio böcker av poesi.
  Han fick flera utmärkelsr för sina översättningar av finska poeter till engelska och för översättningar av amerikanska författre till tyska och finska, däribland Allen Ginsberg. Källa: Poetry Foundation

The days : Air, by Anselm Hollo (1934-2013)
(from Poetry Magazine, April 1967.)


The riddles i talked in
when I saw you again

I wanted
               I was
shy
      to touch you

      ... my hand
on your waist as it moved
beside me

walking
this part of town
that part of town

...


while I was walking,
held
         by your eyes

and the sun pouring down

The puzzles we solved
in the evenings

I raise my hands
to have them remember,
tracing you
                     in words and air.

Woman of pride

  Poeten i veckans Tria Carmina var en viktig författare i den samhällspolitiska debatten. Det är svårt att hitta en mer betydelsefull opinionsbildare för feminismen än Adrienne Rich. Åtminstone inom den litterära världen. Det har gått tre år sedan hennes bortgång.


Tria Carmina
med
Adrienne Rich (1929-2012)

*

  Redan i första diktsamlingen "A change of world" från 1951 går det att skönja de tankar som leder till hennes politiska engagemang i New York, femton år senare. Hennes dikter kräver att läsaren har goda förkunskaper om samtiden de är skrivna under. Det underlättas av att hon ofta undertecknade dikterna med ett årtal för när de skrevs.

Aunt Jennifer's tigers, by Adrienne Rich (1929-2012)
(from A change of world. New Haven & London, 1951.)

Aunt Jennifer's tigers prance across a screen,
Bright topaz denizens of a world of green.
They do not fear the men beneath the tree;
They pace in sleek chivalric certainty.

Aunt Jennifer's finger fluttering through her wool
Find even the ivory needle hard to pull.
The massive weight of Uncle's wedding band
Sits heavily upon Aunt Jennifer's hand.

When Aunt is dead, her terrified hands will lie
Still ringed with ordeals she was mastered by.
The tigers in the panel that she made
Will go on prancing, proud and unafraid.

***

  Ovanstående dikt är enormt betydelsefull för beskrivningen av kvinnornas svaga position i samhället. Diktraderna The massive weight of Uncle's wedding band sits heavily upon Aunt Jennifer's hand, är mästerliga med sin starka symbolik och de vittnar om nödvändigheten att förändra världen.

  Nästa dikt är skriven efter flytten till New York. Det är logiskt att diktsamlingen från 1971 fått titeln "The will to change" eftersom den innehåller dikter från 1968-1970, en explosiv politisk tid i USA. Dikten som jag valt är svårtydd. Åtminstone delvis så handlar den om språket och den kreativa processen, och det framställs genom olika iscensättningar. Så här låter det i "tredje brevet".

Letters: March 1969, by Adrienne Rich
(from The will to change. New York, Norton [1971].)


"I am up at sunrise
collecting data.
The reservoir burns green.
Darling, the knives they have on this block alone
would amaze you.
When they ask my profession I say
I'm a student of weapons system.
The notes I'm putting together are purely
of sentimental value
my briefcase is I swear useless
to foreign powers, to the police

 ...

***

  Faktiskt kan man se kvällens avslutande dikt som en sorts summering av de ämnen Adrienne Rich använt i sin diktning.

Marghanita (two verses), by Adrienne Rich
(from An Atlas of the difficult world. New York : W.W. Norton, 1991.)

at the oak table under the ceiling fan
Marghanita at the table counting up
a dead woman's debts.
Kicks off a sandal, sips
soda from a can, wedges the last bills
under the candelabrum. She is here
because no one else was there when worn-to-skeleton
her enemy died. Her love. Her twin.
Marghanita dreamed the intravenous, the intensive
the stainless steel
before she ever saw them. She's not practical,
you know, they used to say.
She's the artist, she got away.

In her own place Marghanita glues bronze
feathers into wings, smashes green and clear
bottles into bloodletting particles
crushed into templates of sand
scores mirrors till they fall apart and sticks them up
in driftwood boughs, drinks golden
liquid with a worm's name, forgets
her main enemy, her twin;
scores her wrist on a birthday
dreams the hospital dream

...

***

Nästa veckas poet: Gunnar D Hansson

lördag 25 april 2015

Trevnad i trädgården

  Det här blir det sista inslaget från Carol-Ann Hoyte's båda antologier. Den här gången med trädgårdstema. 
  Från och med nästa vecka tar kvinnornas Poesilandslag över lördagarna. Jag kommer att presentera två "spelare" vid varje tillfälle, och det hela avslutas på nationaldagen med en presentation av "förbundskaptenen".
  Nu över till tomaterna ...

Dear Tomato:
An Internat. Crop of Food and Agriculture Poems
edited by Carol-Ann Hoyte
North Charleston, 2015

*

  Jag börjar med en kort dikt om en mogen persika.

A ripe peach, by Frances Hern

Fragrant flesh gives
beneath gentle pressure upon downy softness.
A bite brings juice so flavourful
trickling down throat, chin.
Breathe in the sweetness of summer
stored in its rosy blush.


***

  Har du någon aning om vad svamparna gör om natten? J. Patrick Lewis har svaret.

Dance of the Mushrooms, by J. Patrick Lewis
(from Dear Tomato. North Charleston, 2015.)

Mushrooms tipping their caps -
this is all you ever see.

But when night falls

from the clouds,
and no one is watching,
they brown shyly
and begin to dance.

Bowing softly,
they waltz in the dark
to the wind hymning
through the trees.
But when light falls
from the clouds,

mushrooms tipping their caps -
this is all you ever see.


***

Den avslutande dikten är betydligt längre och bär det passande namnet "In my garden".

In my garden, by J.C. Sulzenko
(from Dear Tomato. North Charleston, 2015.)

Last summer, after the magnolias failed to bloom,
well after the tulips lost their heads,
after the rains ceased,
most of the grass died in my garden.

Nothing much to be done
with that sorry checkerboard!

Then with shorter August days,
one small pansy settled in a rough, dry patch.
The white flower, blushing violet,
took comfort in my garden.



Too soon autumn leaves covered it.
Later snow, ice, cold rain, and snow again.

When April's sun melted all that,
well before the magnolias, the tulips,
before the juncos in their pinafores,
that pansy defied the scraggly lwn,
bloomed again in my garden.

Then his morning - not too early, not too late -
I startled at a rabbit:
A big brown rabbit, with sharp-tipped ears,
black eyes the size of wild chokecherries,
and a cartoon-perfect cotton ball tail.
In my garden,
in
my
garden!

It ambled forward,
stopped at the pansy,
nibbled the purple petals,
and hopped away,
leaving just enough
to grow another blossom
in my garden.

En djupblå ocean

  Jag hade sparat tre dikter med koppling till Indiska Oceanen för publicering i måndags. Jag tar dem i dag istället. Senare i natt blir det barnpoesi från boken "Dear Tomato".


  Dhow är ett samlingsnamn för flera båttyper som används längs Indiska oceanens kuster på Arabiska halvön, längs Afrikas östkust, och kring Indiska halvön. Dhowerna kännetecknas av sina trekantiga latinsegel på framåtlutade master. Ordet dhow kommer från swahilins daw. Källa: Wikipedia

Indian Ocean Ode (part 1)by John Kinsella (f. 1963)
(from Lightning tree. South Fremantle, W.A. : Fremantle Arts Centre Press, 1996.)

The long arms of a cyclonic nebula
 whip coconut palms into a trance-like frenzy.
 The remaining ironwood — stunted — cut back
 for carvings, firewood, & boats —
 snarls. Cabbage bush & pandanus
 heave & shudder. Coral cays
 suffer damage on the fringes,
 the relentless assault of the seas
 grinding the living tips
 of the volcanic sea mount.
 Heavy rain covers freshwater lenses
 in their coral sand aquifers
 like sets of contacts.
 Even iron drums
 filled with gelatinous
 palm oil seethe, bubbles speaking
 with a voice as syrupy as cholesterol.
 Fish dive deep into sinkholes,
 the lagoon froths & whinges
 against the coral. Boats
 break their moorings.

***

  Söder om Indien i Indiska oceanen ligger natursköna Sri Lanka som känns bekant och är välkomnande samtidigt som det är exotiskt och spännande. Men framförallt själfyllt. Alltifrån underbara stränder till en otrolig kulturrikedom och sen såklart ett smarrigt kök. Klimatet är härligt och vågorna rullar in - aldrig för stort och lurigt - utan alltid lekfullt. Källa: reklamtext från surfakademin.se

Ur Gör mig behaglig för såret : dikter / Linda Boström (f. 1972). Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1998.


Jag viskar i kudden om Indiska Oceanens rytm

en djupblå hävstångseffekt

hur den rullar under fötterna
mörkt tyst

för att sedan ta vägen över himlen


***

  Monsun, en vind som i vissa geografiska områden periodiskt återkommer beroende på bland annat temperaturskillnader och temperaturskiftningar i hav och över kontinenter. Vanligen blåser en sommarmonsun in från havet in över ett uppvärmt landområde och för med sig stora nederbördsmängder, medan vintermonsunen blåser från kontinenten och mot havet beroende på avkylning av landmassan.

Mumbai, sydvästra Indien

Nights on the Indian Ocean, by Cale Young Rice (1872-1943)
(from Sea poems. New York, The Century Co., 1921.)

    Nights on the Indian Ocean,
      Long nights of moon and foam,
    When silvery Venus low in the sky
      Follows the sun home.
    Long nights when the mild monsoon
      Is breaking south-by-west,
    And when soft clouds and the singing shrouds
      Make all that is seem best.

    Nights on the Indian Ocean,
      Long nights of space and dream,
    When silent Sirius round the Pole
      Swings on, with steady gleam;
    When oft the pushing prow
      Seems pressing where before
    No prow has ever pressed--or shall
      From hence forevermore.

    Nights on the Indian Ocean,
      Long nights--with land at last,
    Dim land, dissolving the long sea-spell
      Into a sudden past--
    That seems as far away
      As this our life shall seem
    When under the shadow of death's shore
      We drop its ended dream.

fredag 24 april 2015

Trombonens oförglömliga fanfar

  Det blir ett nytt besök i orkesterdiket. I dag tar jag pulsen på instrument nummer sex i fredagsinläggen. Den här gången handlar det om trombonen, eller dragbasunen som den också kallas. Det finns gott om mästare att lyfta fram. Jag har valt Bill Watrous.

Bill Watrous (f. 1939)
jazztrombonist

  Trombon eller dragbasun är ett bleckblåsinstrument med cylindriskt tonrör och dragbygel, ibland kombinerat med en eller två extra ventiler. Ordet trombone är italienska och betyder stor trumpet. Det svenska ordet trombon innefattar inte ventilbasun (engelska valve trombone), utan endast dragbasun (engelska slide trombone). Källa: Wikipedia

  Kvällens första sång "My Funny Valentine" är en låt från Richard Rodgers and Lorenz Hart's musikal "Babes in Arms" (1937). Sången blev så småning om en populär jazzstandard-låt, och förekomer på över 1300 album med över 600 olika artister, däribland Chet Baker, Bill Evans, Duke Ellington, Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, Andy Williams, Shirley Bassey, Miles Davis, Nico, Elvis Costello and Chaka Khan. Den unge mannen i ljudklippet har en rätt speciell dragteknik.


My Funny Valentine
Text: Lorenz Hart (1895-1943), Musik: Richard Rodgers (1902-1979).

My funny valentine
Sweet comic valentine
You make me smile with my heart 

Your looks are laughable
Un-photographable
Yet, you're my favorite work of art 

Is your figure less than Greek?
Is your mouth a little weak?
When you open it to speak
Are you smart? 

But don't change a hair for me
Not if you care for me
Stay little valentine, stay
Each day is Valentines Day

***

  Det fanns för länge sedan fanfartrumpeter, som var långa och raka. En sådan trumpet kallade man i det medeltida Frankrike för buisine (från detta ord härstammar basun såväl som det tyska ordet för trombon, Posaune). Ordet buisine härrör i sin tur från latinets buccina ('lur', 'horn'), som först användes av romerska herdar, senare av den romerska militären. Buccina var ursprungligen tillverkat av djurhorn, senare mässing och andra metaller.

På 1300-talet lärde man sig att det gick bra att böja buisinens metallrör, så att den blev mindre utrymmeskrävande. Så småningom kom man också på att om man gjorde den så att det gick att förlänga och förkorta den, kunde man spela fler toner. Detta resulterade i dragtrumpeten, ett slags s-format instrument, där den utdragbara delen bara satt ihop med den andra delen på ett enda ställe. Källa: Wikipedia

*

  "Over the Rainbow" är en klassisk ballad, och vinnare av en Oscar för bästa filmmusik. Den skrevs för filmen "The Wizard of Oz" (1939), med musik av Harold Arlen och text av E.Y. Harburg. Den sjöngs av skådespelerskan Judy Garland i hennes stjärnroll som Dorothy Gale.
  Inte nog med det. Den har också valts ut som bästa filmmusiken genom tiderna av det amerikanska filminstitutet.

Jag tycker den unge gymnasiestudenten, Ben Larson, levererar ett bra solo i klippet.


[Somewhere] Over the rainbow
Text: E. Y. Harburg (1896-1981), Musik: Harold Arlen (1905-1986).

Somewhere over the rainbow, way up high
There's a land that I've heard of once in a lullaby.
Somewhere over the rainbow, skies are blue
And the dreams that you dare to dream,
Really do come true. 

Someday I'll wish upon a star
And wake up where the clouds are far behind me.
Where troubles melt like lemon drops,
Way above the chimney tops,
That's where you'll find me. 

Somewhere over the rainbow, blue birds fly
Birds fly over the rainbow
Why then, oh why can't I? 

Somewhere over the rainbow, blue birds fly
Birds fly over the rainbow
Why then, oh why can't I? 

If happy little bluebirds fly beyond the rainbow
Why, oh why can't I?

***

  Draget gör trombonen till ett unikt instrument. Istället för ventiler som andra bleckblåsinstrument används draget för att ändra tonhöjden. Draget är steglöst, på samma sätt som en sångröst, ett stråkinstrument, en bandlös elbas eller en steel guitar saknar fasta lägen. Draget gör trombonen till ett utmärkt instrument för glissando (att ”glida mellan tonerna”), det är bara att flytta på draget medan man spelar. Glissando används flitigt bland trombonister, särskilt i dixielandjazz. Källa: Wikipedia

  Jag avslutar med kvällens höjdare, "Unforgettable". Sången är skriven av Irving Gordon, och hade först titeln "Uncomparable". Men skivbolaget bad Gordon att ändra den till "Unforgettable". Sången spelades in 1951. Ni får nu avnjuta Bill Watrous i youtube-klippet.


Unforgettable
Text & Musik: Irving Gordon (1915-1996), Label: Capitol Records, 1951.

Unforgettable 
That's what you are, 
Unforgettable 
Tho' near or far. 

Like a song of love that clings to me, 
How the thought of you does things to me. 
Never before 
Has someone been more... 

Unforgettable 
In every way, 
And forever more 
That's how you'll stay. 

That's why, darling, it's incredible 
That someone so unforgettable 
Thinks that I am 
Unforgettable, too. 

[interlude]

Unforgettable 
In every way, 
And forever more 
That's how you'll stay. 

That's why, darling, it's incredible 
That someone so unforgettable 
Thinks that I am 
Unforgettable, too.

torsdag 23 april 2015

Vilddjur och battingar

  Kort genomgång av dagens Utblick; först den störste av poeterna "down under", följt av prosalyrik från Lina Hagelbäck, och sedan en avslutningsdikt som bara en bråkdel av läsarna kommer att förstå, den är nämligen på skånska.


  Les Murray har under en lång period betraktats som Australiens viktigaste poet. Han har nyligen gett ut en ny bok med ett urval av gamla och nya dikter. Före den här veckan hade jag bara läst enstaka dikter av honom. Nu har jag läst en hel samling, "Dikter från den efterblivna landsbygden" (Brombergs, 2005). Det var den första hela samling av honom som gavs ut i Sverige. Les Murray är en väldigt tydlig författare. Han arbetar konsekvent med sina teman, oftast rör hans sig mellan den australiensiska landsbygden och den kosmopolitiska arenan. Jag har skrivit det förut, en riktigt bra poet håller samman sitt verk som en enhet. Det gjorde Gunnar Ekelöf, det gör Adam Zagajewski och det gör Les Murray. Han håller helt klart nobelpriskvalitet utan att vara en av mina kandidater. Min invändning är den att han använder sarkasmen som byggmaterial i alltför hög grad. Dock inte i nedanstående råa skildring.

Om jakten på förvildad boskap nu för tiden (två verser), av Les Murray (f. 1938)
(Från: Dikter från den efterblivna landsbygden. Brombergs, 2005.)

Det verkar som om människans obarmhärtiga ommöblering av hela jordklotet knappast kommer att betyda något grönt slut. Kakifärgade poserar kronojägarna, där ingenting skjuter tillbaka, och stiger sedan in i helikoptrar med bortmonterade skjutdörrar. Bara minuter senare befinner de sig över torrmarker där bufflar flyr i virvlar av damm - runda bestar, bruna skalbaggar, med strimmiga

styrstångshorn - över våtmarker med skumsprut som hindrar flykten. Geväret stoppar en galopp, och ännu en, och en till, ko, kalv, tjur, projektilens två tons tyngd och styrka inuti varje enskild kulas osynliga stjärna spränger deras framrusande kroppsvätskor. Sorgligt lortig asiatisk boskap ligger där i rader och liknar kartans städer av stinkande salt.


***

  År 2013 debuterade Lina Hagelbäck med sin prosalyriska berättelse om Violencia. I januari 2015 kom fortsättningen som heter "Violencia och hennes far". Debutboken fick lysande kritik och när jag läser den så slås jag av hennes språkekvilibristik (det ordet har jag garanterat aldrig använt förut). Alla poeter väger sina ord på våg innan de släpper dikterna ifrån sig. I Lina Hagelbäcks bok är det märkbart och elegant utfört. Jag har ibland svårt för prosalyrik men boken om Violencia och hennes utsatta väninna Stina, gillade jag.
  För övrigt kommer Lina Hagelbäck från Kristianstad, liksom en annan relativt ny poet-komet, Jenny Wrangborg. I Kristianstad bor också den högt uppskattade författaren och poeten Eva Ström som kunde ses i senaste avsnittet av TV-programmet Babel. Själv kommer jag från Vinslöv, som ligger knappt två mil väster om Kristianstad. Inga jämförelser i övrigt.


Ur Violencia, av Lina Hagelbäck (f. 1971)
(Brombergs, 2013)

Violencia föll för mig på universitetet. Jag visste vem hon var, beundrade henne så som många andra gjorde. Hon, den briljanta doktoranden i litteraturvetenskap och som fått lysande diktsamlingar publicerade, ville ha mig eftersom jag utseendemässigt påminde om hennes bortgångna älskade mor. Violencia väckte det vildaste i mig, det svarta skenet. Det gick inte att motstå den svidande lusten, den bultande yrseln, rädslan under huden, hon intensifierade mig. Förut hade jag bestått av förkortningar, nu fick jag vara långa hela meningar. Förut gick jag bakom mig själv och var rädd, kontrollerad. Violencia och jag diskuterade dikter, måleri och filosofi, blev ett kokande par, skrev poesi tillsammans, skrattade, sov knappt. Man kan inte säga nej till tankerymdens orkaner, hur ståtliga och hemska de än är. Att hon insisterade på att kalla mig för sin mors första namn Teresa istället för att använda mitt riktiga namn Stina kändes som en ära. Jag kände mig utvald och förnyad. Det var sagt att Violencia inte höll sig med vänner. Innan jag lärde känna henne hade en kurskamrat sagt att hon led av storhetsvansinne och att hon trodde sig vara förmer. Hon är förmer. En dag när luften var full av sårpärlor och sällhet frågade hon om jag ville flytta in hos henne. Hon bodde i sin gammelmormor Teklas hus i bokskogen, nära ett hav som delvis var fiktivt.
  "Där finns sirapsgardiner, fruktväggar, förtrollade rum, missfärgat matsilver, vitlutade björnbärsplankor i köket, en nougatateljé, egyptiska askkoppar, årgångsviner i källaren, hängmattor i mörkrött, en fläderlada, en kritstrecksrandig katt som heter Romeo, ett åttahörnigt lusthus samt ett ombonat träsk nära huset."

  Jag lämnade mitt studentrum och flyttade till Teklas hus dagen därpå.

***


  Vi blir kvar i Skåne, fast nu besöker vi Höör. Där genomförs för fjärde året Litteraturrundan, ett projekt som har syftet att författare och läsare ska mötas i offentligheten. Eller hemma hos författaren eftersom man vill efterlikna den betydligt mer kända Konstrundan, som har mer än tjugo år på nacken i det skånska konstnärslivet. Fyra författare kommer att göra uppläsningar av egna och andras verk, bl.a. kommer man läsa upp texter av Höörprofilen Nils Ludvig Olsson, som gick bort 1974. Jag avslutar Utblicken med en dialektal dikt, av honom. Ni som inte är skåningar kan ju försöka gissa vad den handlar om. Ni får gärna skriva i kommentarsfältet.

Di fåste fjeden, av Nils Ludvig Olsson (1893-1974)
(Ur Di fåste fjeden : Skånerim. Malmö : Framtidens bokförl., 1921.)

De va på ättemiddan
en sönda härförleden
när pågen to på gåled
di aller fåste fjeden

Han hade ståd en taga
å hållt i skänkaskaved
men tyckte väl: å gå nu
e rent för meed aved!

Se, knäna va för skrala
å benen sto som trillor
å mattorna på gåled
va lureda som hillor

Å skammelen va farli
å klya på å trö på
där va de bäst o kryba
å ha en hånn å stö på

Men hont han sto å gronga
så släppte han me näven
å gjore så en vänning
som ente va oäven

Där sto han säl å titta
rätt va de va så gick en.
De e ett tag som gör ed!
Sa ja så mill i blicken.

Mor! Skreg ja. Mor! Nu går han
Nu borjar pågen trava
Men då blev pågen tje å'd
å satte se akava

Å mor fick ente se nåd
skönt hon e rätt forveden
Å pågen, när han stabba
di aller fåste fjeden.