fredag 31 oktober 2014

Ett sista skorrande läte

I kväll fylls bloggens fågelträd för sista gången. I slutet av inlägget pickar den 55:e texten på fönstret. Jag har bjudit in de olycksbådande kråkfåglarna till den sista sammankomsten. Tur att gravstenarna fylls med ljus under helgen, annars hade mörkret blivit betungande. Ett utdrag ur världens mest kända fågeldikt står för finalen.

*

En av de mest mytomspunna fågelarterna är skatan (Pica pica). Den har vid olika tillfällen kopplats samman med demoner och djävulen. På engelska kallas de magpies och det är även smeknamnet på Newcastles fotbollslag. Dikten behandlar författarens upplevelser av första världskriget.

Magpies in Picardy (diktens första halva), by Theodore Percival Cameron Wilson (1888-1918)
(First published in Westminster Gazette, 16 August 1916.)

The magpies in Picardy
Are more than I can tell.
They flicker down the dusty roads
And cast a magic spell
On the men who march through Picardy,
Through Picardy to hell.

(The blackbird flies with panic,
The swallow goes with light,
The finches move like ladies,
The owl floats by at night;
But the great and flashing magpie
He flies as artists might.)

A magpie in Picardy
Told me secret things—
Of the music in white feathers,
And the sunlight that sings
And dances in deep shadows—
He told me with his wings.
...

***

Den minsta av våra kråkfåglar är den intelligenta och läraktiga kajan (Corvus monedula). Den har en lång häckningshistoria i Sverige, omskriven redan i början av 1400-talet. På engelska heter den jackdaw.

The jackdaws of Chapel Street (verses 1-3), by Michael Coady (f. 1939)
(From Two for a woman, three for a man. Dublin : Gallery Press, 1980.)


the jackdaws of chapel street 
don’t care much either way 
for weddings, births or funerals 
or what the people say 

they perch on roofs and chimney-stacks 
and watch processions pass 
the drunken and the dead man 
the crowd from Sunday mass 

they cast a grey and empty eye 
upon the play below 
they nest and feed and squabble
while generations go 
...

***

Så kommer vi till fågeln som gett namn åt fågelskrämman [eng. Scarecrow]. Kråkan (Corvus corone) är liksom kajan väldigt läraktig och inte lika styrd av sina instinkter som andra fågelarter. Det finns exempel på kråkor som vittjat fiskarnas ståndkrokar vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Den heter som sagt crow på engelska. I Mikael Wiehes kända låt är kråkan döende. Via klippet kan ni lyssna till Timbuktus version.


Flickan och kråkan, av Mikael Wiehe (f. 1946)
(Från Kråksånger. Label: Amalthea, 1981.)

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

***

"Aldrig mer" blir slutorden i bloggens 16:e fågeldiktsinlägg. Orden är hämtade från den välkända dikten "Raven" av Edgar Allan Poe. Korpen (Corvus corax) har en av de största hjärnorna av alla fågelarter. I nordisk mytologi är så klart Odens båda korpar, Hugin och Munin, välkända. Korpen är landskapsdjur för Dalsland.


Korpen (utdrag), av Edgar Allan Poe (1809-1849)
(Från Korpen och andra dikter ; tolkning och efterskrift: Sven Christer Swahn ; kommentarer: Jonas Ellerström. Tollarp : Ariel ; 2001.)

...
Upp med fönsterluckan bara! Vad vill natten uppenbara?
In med flax och fladder steg en korp med stolt manér,
en från fordoms helga dagar, en som gör som han behagar,
flög mot dörrn och slog sig furstligt på Athenabysten ner,
utan hälsning, utan tvekan, slog han sig på bysten ner,
satte sig, och inget mer.

Korpen satt där tyst och värdig, minen var så stelt rättfärdig
att jag lockades att småle som förtvivlan ofta ler.
"Fast din svarta kam är skuren hör du till de stolta djuren,
åldriga och leda korp som dig på färd i natten ger,
säg mig vilket ståtligt namn man dig i Hades rike ger?"
Korpen sade: "Aldrig mer."

Jag blev högst bestört att höra fågelns utrop i mitt öra
även om dess svar var dunkelt, innebörden perifer;
och ni måste hålla med att det är ingen vanlig sed att
ha en klumpig gammal korp så svart som elfenbensfanér
på sin gipsbyst över dörrens svarta flagnande fanér -
en med namnet "Aldrig mer".

Korpen dock som satt allena på sin gipsbyst tycktes mena
att det räckte med den enda korta sats som svävat ner,
den satt tyst som döda tingen, rörde ej ett grand på vingen,
tills jag mumlade bedrövad: "De som flytt mig blir allt fler,
du skall också ge dig undan, som mitt hopp, som andra fler."
Korpen sade: "Aldrig mer."
...

torsdag 30 oktober 2014

Fältartister

Kvällens Utblick har inspirerats av Sveriges bästa improvisationspoet, danska frimärken och magasinet Poetry Review's nya layout.

*

I maj månad blev Ruth Alice, eg. Ruth Aniansson, svensk mästare i improvisationspoesi vid SM i Poetry Slam i Umeå. Jag hamnade på hennes blogg Ordscen för drygt tre veckor sedan och blev väldigt nyfiken på henne. Då var hon aktuell med den poetiska teaterföreställnigen "Människa på prov - En kvinnas val" på Teater Bristol i Sundbyberg. De två föreställningarna i oktober har nu utökats med ett tillfälle den 6:e december.

Så här beskrivs föreställningen:
En ung kvinna med många identiteter tar oss med på en utforskande resa om verklighet och drömmar, tyngd och lätthet, kärlek och ensamhet, frihet och ansvar. En uppgörelse med det nationellt och materiellt betyngande, i ett sökande efter inre frihet. Med humor och allvar bjuds vi på poetisk teater där existensen möter materien och vi får möta jorden på nära håll.

Förutom bloggen har hon en hemsida, ruthalice.com, där ni finner mer information om hennes poesi och scenaktiviteter. Här får ni ett smakprov.

Människa på prov (första delen), av Ruth Alice (f. 1982)

Jag är människa på prov. Det är första gången jag är här. Första gången jag är människa. Jag är den första versionen av just mig.

Och det är alltså inte så att jag är en prototyp som har provproducerats och planerats och nu ska testas och mätas och utvärderas. Som om jag konstateras ha få defekter kommer att bli satt i produktion så att mina föräldrar får massor att göra och sen när sängkammaren inte längre räcker till som produktionslokal, kommer att börja massproduceras, ute på löpande band. Bli börsnoterad, säkerhetsstämplad och kvalitetsgaranterad. Och sedan bli outsourcad, först till Polen och sen till Kina, och börja göras i flera olika färger, med flera olika språk.

Nej.

Jag är människa på prov. Det är första gången jag är här, första gången jag är människa. Och jag vet inte riktigt hur man gör. Jag kan inte lova att jag kommer att lyckas.

Jag har letat i heliga böcker och på andra ställen efter något slags manus för vad man bör, eller manual för hur man gör, men jag hittar bara installationsmoduler för andra saker. En riktig handbok för hur man ska vara människa finns visst inte riktigt.

Så jag kliver liksom upp på livets scen utan att känna till min roll. Försöker göra det så gott jag kan. Improviserar. Jag har lärt mig gå på prov. Jag har fallit på prov, slagit mig på prov och stigit upp igen på prov. Jag har lärt mig cykla, simma, läsa och skriva på prov. Jag har lärt mig att skriva prov och fira, dansa, arbeta och bära masker på prov. Jag håller på att lära mig älska och sätta gränser. Ibland går det bättre, ibland sämre. Jag har sårat folk, skrikit och bett om förlåtelse, på prov.

Ibland tänker jag att jag kanske inte alls passar som människa. Jag kanske borde blivit lejon, myra, grässtrå eller en enslig tall istället.


***

I Danmark presenterades årets julfrimärken den 18 oktober. Årets utgivning går under titeln "Vinterpoesi", och innehåller tre olika bär-motiv. Ett av motiven är Snebær, och det fick mig att tänka på sången "Snebær og kastanjer" av Anne Dorte Michelsen (f. 1958), som inleds så här:

Snebær og kastanjer
og bladene som både
der vugger gennem luften
for igen at blive jord

Vi løber gennem parken
så barnlige og kåde
ryster os for bitterhed
og alt for mange hårde ord

Vi løber for livet
vi løber og jeg ser

Jeg har et mærke i mit hjerte
du har prentet der

Vi løber for livet
vi løber og jeg ser

At det bli’r aften over byen
og vi er helt alene her

(Från: Så stille som sne. Label: Epic, 2003.)


***

Under 2014 har magasinet Poetry Review bytt layout. Jag gillar den väldigt mycket. 

Tidskriftens nya design är utvecklad av Liam Relph. I det senaste numret, Autumn 2014, kan ni läsa dikter av de nyutnämnda "Next Generation-poeterna" som jag tidigare skrivit om. Det innehåller också dikter av Durs Grünbein, en annan bloggfavorit. Men jag väljer att citera ...

Fielder, by Zaffar Kunial
(From Poetry Review : Autumn 2014. London : Poetry Society, 1912-.)

If I had to put my finger on where this started, 
I’d trace a circle round the one moment I came to, or the one
that placed me, a fielder – just past the field, over the rope,
having chased a lost cause, leathered for six…
when, bumbling about, obscured in the bushes,
I completely stopped looking for the ball – 
perhaps irresponsibly – slowed by bracken, caught by light
that slipped the dark cordon of rhododendron hands, 
a world hidden from the batsmen, the umpires and my team,
like the thing itself: that small, seamed planet, shined 
on one half, having reached its stop, out of the sphere of sight.
And when I reflect, here, from this undiscovered city, 
well north of those boyish ambitions – for the county, 
maybe later, the country – I know something of that minute 
holds something of me, there, beyond the boundary,
in that edgeland of central England. A shady fingernail 
of forest. The pitch it points at, or past, a stopped clock.
Still, in the middle, the keeper’s gloves 
clap at the evening. Still, a train clicks
on far-off tracks. And the stars are still to surface.
The whole field, meanwhile, waiting for me,
some astronaut, or lost explorer, to emerge with a wave
that brings the ball – like time itself – to hand. A world restored.
But what I’d come to find, in that late hour
was out of mind, and, the thing is, I didn’t care
and this is what’s throwing me now.

onsdag 29 oktober 2014

Till de saknade

Nu får döden ta ett break. Först Brasse, sedan Kim, och nu vårt starkaste kort - Klas Ingesson. Han var ässet i den levnadsglada leken. Bloggen låter några vackra rader sippra genom stillheten, till minne av de som gått.


Saknad, av Ingrid Arvidsson (f. 1919)

Så liten plats en människa tar på jorden 
mindre än ett träd i skogen. 
Så stort tomrum hon lämnar efter sig. 
En hel värld kan inte fylla det. 
Så litet en människas hjärta är, 
inte större än en fågel. 
Rymmer ändå hela världen 
och tomma rymder större än hela världen 
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.

***

Höst, av Stig Dagerman (1923-1954)

Hur fort blir lönnarna gula, 
som lyser vår vandring i parken. 
Att dö är att resa en smula 
från grenen till fasta marken. 
Hur smal blir den gyllene strimman, 
som bådar att dagen skall randas. 
Det klämtar en spårvagn i dimman, 
och luften är tung att andas. 
Hur snart blir kinderna vita. 
Så kyss dem med läppar av vatten. 
Se, måsarna textar med krita 
en dikt i den svarta natten. 
Hur snart står popplarna höga 
och nakna med svärta i strecken. 
Att dö är helt enkelt att snöga 
som löv i den muntra bäcken.

***

Skogsstenen, Solveig von Schoultz (1907-1996)

Den är hela tiden där 
fast man inte ser den. 
Granarna gömmer den 
under sitt gråa mummel 
rönnarnas fingrar 
ritar vilsamma skuggor. 
Den är ett med sin skog. 
Men just före solnedgång 
stiger den plötsligt fram 
helt och hållet belyst: 
tung, med sin trotsiga topp 
säger den: jag är här. 
Så gör också sorgen. 

tisdag 28 oktober 2014

Fri vers och ordlekar


Poesiskolan

Inlärning via ordlekar, rim och ramsor är välkända grepp inom pedagogiken. Det finns flera användbara svenska bokexempel. Lennart Hellsing och Lotta Olsson har förekommit i den här bloggen. I kväll låter jag britternas mästare briljera. John Foster har gett ut över 150 antologier för barn och ungdomar.


*

I boken "The land of the Flibbertigibbets" finns det lärorika ordlekar i mängd.

What do you call ..., by John Foster
(From The land of the Flibbertigibbets. Salt Pub., 2011.)

an angry fathera mad dad
a stupid idlera lazy crazy
a stinking boota smelly wellie
a gleaming cara clean machine
an odd rabbita funny bunny
an escaped elka loose moose
a nightmarea scream-dream

**

Med följande dikt/ramsa kan man lära ut vad några yrken heter på engelska.

The itinerant worker, by John Foster

I started work in Workington, but it didn't work out.
So I travelled the country seeking a suitable job.
I worked in a snack bar in Sandwich,
And in a laundry in Washington.
I worked as a plumber in Waterlooville
And as a dog-handler in Kenilworth.
I worked as a locksmith in Keighley
And as a florist in Bloomsbury.
I worked in a boot factory in Wellington
And as a refuse collector in Skipton.
I worked as a haulage contractor in Carterton
And as a tree surgeon in Poplar.
I worked as a ploughman in Harrow
And as a stableboy in Saddleworth.
Finally, I worked as an undertaker in Gravesend
And as a gravedigger in Bury.

**

Det går också bra att leka med slutledet av ett ord. En myra på engelska heter som bekant ant. Det föranleder John Foster att förklara följande engelska ord.

Classified ants, by John Foster

important - an ant brought in from another country
flamboyant - a young male ant who likes showing off
flippant - a gymnastic ant
cant - an ant who keeps on repeating meaningless statements
elegant -  a fashionably-dressed ant
discordant - an ant that sings out of tune

**

En annan variant på samma tema.

Things that sound old (första versen), by John Foster

A frozen pond with cold in it.
A treasure chest with gold in it.
A paper with a fold in it.
A phone call with a hold in it.
A brave deed with a bold in it.
A telling-off with scold in it.
A wonder with "Behold!" in it.
A storybook with told in it.


**

Avslutningsvis låter jag John förklara vad fri vers är för någonting, så att barn förstår.

I am a free verse poem, by John Foster

I am a free verse poem.
I am not shackled
by the constraints of form.
My words can wander across the page
without having to worry
about the number of syllables per line
or the need to rhyme.
If I feel like it,

                                            up
                           I can go             and
                                           down,
sdrawkcab and forwards.
There are no boundaries confining me,
no set of rules that I must follow.
I am happier than a haiku.
The song I sing is my own.
I can pattern the page
however I like.
I am a free verse poem.

måndag 27 oktober 2014

Öppna ditt hjärta

I kväll har Måndagsklubben tittat in i en av Roger Housden's antologier. Han har gett ut fem olika samlingar med vardera tio inspirerande dikter. De har titlar som "Ten poems to change your life", "Ten poems to set you free". Jag har valt tre dikter ur boken "Ten poems to open your heart", även om Wisława Szymborskas dikt ges i svensk översättning. I antologin heter den "Love at first sight".


Kärlek vid första ögonkastet (diktens första halva), av Wisława Szymborska (1923-2012)
(Från Dikter 1945-2002; översättning och efterord av Anders Bodegård. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 2003.)

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns -
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett 'ursäkta' i trängseln,
ett 'fel nummer' i telefonluren,
- men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.

***

Vi går från kärlekens karusell till den sköra godheten, som mänskligheten vårdar [och ibland tar för given].

Kindness (drygt halva dikten), by Naomi Shihab Nye, (f. 1952)
(From Ten poems to open your heart. Editor: Roger Housden. New York : Harmony Books, 2002.)

Before you know what kindness really is
you must lose things,
feel the future dissolve in a moment
like salt in a weakened broth.
What you held in your hand,
what you counted and carefully saved,
all this must go so you know
how desolate the landscape can be
between the regions of kindness.
How you ride and ride
thinking the bus will never stop,
the passengers eating maize and chicken
will stare out the window forever.
Before you learn the tender gravity of kindness,
you must travel where the Indian in a white poncho
lies dead by the side of the road.
You must see how this could be you,
how he too was someone
who journeyed through the night with plans
and the simple breath that kept him alive.
Before you know kindness as the deepest thing inside,
you must know sorrow as the other deepest thing.

***

Jag avslutar med Denise Levertovs smärtsamma tolkning av "kärlekshunger".

The ache of marriage, by Denise Levertov (1923-1997)
(From Selected poems. New York : New Directions Pub. Corp., 2002.)

The ache of marriage: 
thigh and tongue, beloved,   
 are heavy with it,   
 it throbs in the teeth 

We look for communion 
and are turned away, beloved,   
 each and each 

It is leviathan and we   
 in its belly 
looking for joy, some joy   
 not to be known outside it 

two by two in the ark of   
 the ache of it.

lördag 25 oktober 2014

Kalejdoskop

Bloggen ger sig hän i kärlek och erotik. Hämndens gudinna glider förbi och förmörkar bokstaven U. En ung kvinna blir övergiven i Cornelis sång och Lill-Babs bär en liten bikini.


T som i Tveeggad - något som har egg på båda sidor av det skärande bladet; men även bildligt om något som kan ha ogynnsam verkan lika väl som gynnsam. Ursprung: mitten av 1400-talet (Helige Bernhards skrifter). Källa: Svenska Akademiens ordbok.

"Sacrifier" (andra halvan av dikten), av Pia Tafdrup (f. 1952)
(Från Valarna i Paris; översättning: Sven Christer Swahn. Lund : Ellerström, 2004.)

Jag blir genomflugen:
Först av din måneld, sedan av din morgonsol,
- glömskevägar på vilka
jag förs längre in i det verkliga
och tas emot med öppna armar,
                                            förs vidare
utan att förstå varför och mot vad ...
På danska skiljer vi mellan
att hänge sig och att offra sig
men det är ett och samma ord på franska,
                                                           rött och tveeggat,
märker jag med stegrad andhämtning
under ett stormangrepp i motljus.
Ett plötsligt utbrott
av din vildvuxna tillbedjan
sätter sin signatur av försvinnandets spår.



***

U som i Unheeded - betyder 'obeaktad'. Används sedan tidigt 1600-tal.

Nemesis (verses 1-3), by Howard Phillips Lovecraft (1890-1937)
(First published in The Vagrant, No. 7 (June 1918), 41–43.)

Through the ghoul-guarded gateways of slumber, 
   Past the wan-mooned abysses of night, 
I have lived o'er my lives without number, 
   I have sounded all things with my sight; 
And I struggle and shriek ere the daybreak, being driven to madness with fright.

I have whirled with the earth at the dawning, 

   When the sky was a vaporous flame; 
I have seen the dark universe yawning 
   Where the black planets roll without aim, 
Where they roll in their horror unheeded, without knowledge or lustre or name.

I had drifted o'er seas without ending, 

   under sinister grey-clouded skies, 
That the many-forked lightning is rending, 
   That resound with hysterical cries; 
With the moans of invisible daemons, that out of the green waters rise.


***

V som i Vreeswijk - Cornelis Vreeswijk föddes 1937 i Ijmunden i Nederländerna, och kom som 12-åring till Sverige och Ekerö. Han slog igenom 1964 som visdiktare och sångare med LP-n Ballader och oförskämdheter.

Veronica, av Cornelis Vreeswijk (1937-1987)
(Från Tio Vackra Visor och Personliga Person. Label: Metronome, 1968.)



Veronica, Veronica var är din blåa hatt?
Din älskling letar efter den, allt i den mörka natt
Din älskling är försvunnen, han kommer ej igen
när det dagas.

Veronica, Veronica slå upp din parasoll

Din vän har gått ifrån dig, men spelar det nån roll?
Det finns så många andra, du hittar säkert en
när det dagas.

Veronica, Veronica ditt ena strumpeband

Har stulits utav någon, som saknar dig ibland
På natten är han borta, men minns du honom än
när det dagas?

Men tycker du Veronica att morgonen är grå

och ångrar att du någonsin lät honom gå
Spring bort till telefonen och ring till din vän
när det dagas.

Veronica Veronica släpp ner ditt långa hår

Och se din vän i ögonen och säg att han får
Och somna i hans armar och vakna lycklig sen
När det dagas.


***

W som i Weeny [eller weenie] - betyder 'pytteliten'. Ordet weenie kan också betyda frankfurter, alltså wienerkorv. Det har också sedan 1960-talet använts som slang för penis. Källa: Online Etymology

Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini är en sång på engelska, skriven av Paul Vance och Lee Pockriss. Den lanserades 1960 av Brian Hyland. Sången kom 1960 även i svenskspråkig version med text av Karl-Lennart, då Lill-Babs sjöng in den. Källa: Wikipedia



(två verser och refräng)

Jag är så rädd för att gå ut ur tältet,
tänk om nån människa skulle mig se.
Jag är så rädd för att gå ut ur tältet,
just nu så vill jag få vara ifred.
1, 2, 3, vad är det vi ej får se?

Det är en itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini

en prickig baddräkt där midjan är bar.
En itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini,
så att jag får nog i tältet bli kvar.
3, 4, 5, skynda på vi vill gå hem!

Jag är så rädd för att gå ner till stranden,

jag får ta filten att gömma mig i.
Jag är så rädd för att gå ner till stranden
men 1, 2, 3, plums, nu hoppar jag i!

fredag 24 oktober 2014

I vacker skrud

Jag har varit sparsam med bilder i fågeldiktsinläggen, trots att det finns så många underbara fågeldräkter. I kväll gör jag ett undantag och presenterar fyra vackra fåglar i såväl ord som bild. Nästa fredag tar vi farväl av mina fågelvänner.

*

Först ut i kväll, en mycket älskad röding. Det sägs att det är amerikanarnas favoritfågel eftersom den är "statsfågel" i hela sju stater. 


Röd Kardinal (Cardinalis cardinalis)

The Cardinal, by Henry Carlile (f. 1934)
(From Running lights : poems. Port Townsend, Wash. : Dragon Gate, 1981.)

Not to conform to any other color
is the secret of being colorful.

He shocks us when he flies
like a red verb over the snow.

He sifts through the blue evenings
to his roost.

He is turning purple.
Soon he'll be black.

In the bar's dark I think of him.
There are no cardinals here.

Only a woman in a red dress.

***

Vi fortsätter med "Knut", eller rättare sagt bofinken. Den är i stort sett lika vanlig som lövsångaren, och dess popularitet har satt avtryck i alla de smeknamn som den fått. Hampspik, tvint, kvint och vitt-ilt är fyra av dem. På engelska heter den, chaffinch.

Bofink (Fringilla coelebs)

Birds Nests, by John Clare (1793-1864)
(First published 1864)


‘Tis Spring warm glows the South 

Chaffinchs carry the moss in his mouth
To the filbert hedges all day long
And charms the poet with his beautifull song
The wind blows blea oer the sedgey fen
But warm the sunshines by the little wood
Where the old Cow at her leisure chews her cud

***

En av Sveriges populäraste fåglar, även den rödbröstad, är domherren. Kanske i synnerhet i juletid när den söker sig till fågelborden. På engelska heter den bullfinch.

Domherre (Pyrrhula pyrrhula)

Domherren (vers 1-4), av Wilhelm von Braun (1813-1860)
(Från Samlade dikter. Fjärde delen. Stockholm : Bonnier, 1902.)

    Där kommer du flygande åter, lätt;
Till busken vid fönstret din luftfärd leder,
Där ordnar du domareskruden rätt
Och ser på din purpurväst viktigt neder.

    Du tycks ha fått synnerlig kärlek för
Min värda person, - det är bra beskedligt!
Men kanske mitt hampfrö till saken gör?
Dock älskar jag tro, att du menar redligt.

    Du vet, att min dag är på glädje tom,
Du vet, jag är ensam och vänner utan,
Men kanske du kommit att hålla dom,
Ty allvarligt blickar du genom rutan.

    Min vördige herre! döm ej för strängt!
Ty jag är poet och förtjänar skoning.
Nu ruskar på hufvudet du befängdt,
Och detta hardt när i min egen boning.

***

Sist ut en riktig flockfågel, staren. En av de fågelarter som återvänder tidigast efter vinterflytten, ibland redan i februari.

Stare (Sturnus vulgaris)

Of the air (verse 1), by Daniel Halpern (f. 1945)
(From Seasonal rights : poems. New York : Viking Press, 1982.)

Tonight, in the country, I stood awhile
under the dying oaks - the caterpillars
eat everything but stone - and one by one
starlings flung themselves at me
from the trees, pulling up
at the last moment and sweeping back
into the ornamentally fading sky.
At first I thought they were simply
playful, but they got closer and closer,
their whistling shrill.

lördag 18 oktober 2014

Tag dig i akt!

Bloggens lördagsnöje: ett klassiskt teaterdrama och en bloddrypande musikal. I mellanspelet serveras ett par australiensiska folksånger. 

*

P som i Peer Gynt - är drömmaren, lögnaren och äventyraren i Henrik Ibsens idédrama från 1867. Han som ständigt flyr från livets svårigheter. Första scenuppsättningen ägde rum 1876 på Christiania Theater. Källa: Bonniers Lexikon


Ur Peer Gynt, av Henrik Ibsen (1828-1906)

“Så usigelig fattig kan en sjel da gå

tilbake til intet i det tåkete grå.
Du deilige jord, vær ikke vred
at jeg trampet ditt gress til ingen nytte.
Du deilige sol, du har sløset med
dine lysende stenk i en folketom hytte.
Der satt ingen der inne å varme og stemme; -
eieren, sier de, var aldri hjemme.
Deilige sol og deilige jord,
I var dumme at I bar og lyste for min mor.
Ånden er karrig og naturen ødsel.
Det er dyrt å bøte med livet for sin fødsel. -
Jeg vil oppad, høyt, på den bratteste tinde;
jeg vil ennu engang se solen rinne,
stirre meg trett på det lovede land,
se å få snedyngen over meg kavet;
de kan skrive derover «her er ingen begravet»;
og bakefter - siden - ! La det gå som det kan.”

***

Q som i Queensland - heter den nordöstra delstaten i Australien. Staten grundades 1859 och har fått sitt namn efter Queen Victoria (1819-1901). Den är 1,7 miljoner kvadratmeter stor och bebos av 4,6 miljoner invånare. Brisbane är den största staden och ett ledande industricentrum. Staten är rik på mineraler. Utanför den bergiga och kuperade ostkusten sträcker sig det berömda Stora Barriärrevet. Källa: NE

Somewhere up in Queensland, by Henry Lawson (1867-1922), en av Australiens mest berömda och älskade poeter. Dikten, som tonsatts, publicerades första gången 1909.

He's somewhere up in Queensland, 
       The old folks used to say; 
He's somewhere up in Queensland, 
       The people say to-day. 
But Somewhere (up in Queensland) 
       That uncle used to know — 
That filled our hearts with wonder, 
       Seems vanished long ago. 

He's gone to Queensland, droving, 

       The old folks used to say; 
He's gone to Queensland, droving, 
       The people say to-day. 
But "gone to Queensland, droving," 
       Might mean, in language plain, 
He follows stock in buggies, 
       And gets supplies by train. 

He's knocking round in Queensland, 

       The old folks used to say; 
He's gone to Queensland, roving, 
       His sweetheart says to-day. 
But "gone to Queensland, roving" 
       By mighty plain and scrub, 
Might mean he drives a motor-car 
       For Missus Moneygrub. 

He's looking for new country, 

       The old folks used to say; 
Our boy has gone exploring, 
       Fond parents say to-day. 
"Exploring" out in Queensland 
       Might only mean to some 
He's salesman in "the drapery" 
       Of a bush emporium.

***

R som i Reedy - Adjektivet reedy har två betydelser:
1) den äldre har använts sedan sent 1300-tal om något "vassbevuxet", av ordet reed 'vass[rör]'.
2) den yngre är en musikalisk referens och betyder gäll eller pipig, och härstammar från de tidiga rörinstrumentens ljud, men började användas som ett beskrivande ljudadjektiv först under 1810-talet. Källa: Online Etymology

On the banks of the reedy lagoon, en folksång av Jimmy Connors. Tre verser. 
(From The Queensland Times, 14 september 1893.)

The bloom of the wattle sheds perfume around,
Enticing the bird and the bee;
I lie at full length on the fern-covered ground
In the shade of a Kurrajong tree;
And high overhead I can hear a sweet strain—
'Tis the butcher-bird singing a tune,
Spring, in her glory, has come back again
On the banks of the Reedy Lagoon.

My swag l have carried for many a mile,

My boots are worn out at the toes;
I'm dressing, this season, in different style,
To my dress of last season, God knows!
Away, sad reflections, I mean to be gay
As I was, on that morning in June,
In a Northern bay, on the coast, far away
From the banks of the Reedy Lagoon.

From over the mountain a westerly wind

Is bringing me pure oxygen;
I sigh for some salmon thats lately been tinned,
Or even the thigh of a hen.
My cooking utensils, I'm sorry to say,
Are lacking a fork and a spoon.
I've dry bread and tea, in a battered jack-shay
On the banks of the Reedy Lagoon.

***

S som i Sweeney Todd - är huvudkaraktären i den amerikanska musikalen med samma namn. Sweeney är en barberare i London som hämnas på personer som han anser ligger bakom det straffarbete han tidigare dömts till. Han dödar dem och undanröjer kropparna genom att fördela deras lekamen i pajbagerskans Mrs Lovett's pajer. Musikalens musik och sångtexter är skrivna av Stephen Sondheim. Manuset är skrivet av Hugh Wheeler (1912-1987). Den hade premiär i New York 1979, och svensk premiär i Karlstad 1985. Musikalen är baserad på en pjäs av Christopher Bond (f. 1945). Källa: NE

The Prologue to 'Sweeney Todd', by Stephen Sondheim (f. 1930)

 [A Man:]
 Attend the tale of Sweeney Todd
 His skin was pale and his eye was odd
 He shaved the faces of gentlemen
 Who never thereafter were heard of again.

   He trod a path that few have trod.
   Did Sweeney Todd.
   The Demon Barber of Fleet Street.

 [Another Man:]
 He kept a shop in London town
 Of fancy clients and good renown.
 And what if none of their souls was saved?
 They went to their maker impeccably shaved

   By Sweeney,
   By Sweeney Todd.
   The Demon Barber of Fleet Street.

 [Company, variously:]
   Swing your razor wide, Sweeney!
   Hold it to the skies!
   Freely flows the blood of those
   Who moralize!

 His needs were few, his room was bare.
 A lavabo and a fancy chair.
 A mug of suds and a leather strop,
 An apron a towel a pail and a mop.

   For neatness he deserved a nod,
   Did Sweeney Todd,
   The Demon Barber of Fleet Street.