*
En av de mest mytomspunna fågelarterna är skatan (Pica pica). Den har vid olika tillfällen kopplats samman med demoner och djävulen. På engelska kallas de magpies och det är även smeknamnet på Newcastles fotbollslag. Dikten behandlar författarens upplevelser av första världskriget.
Magpies in Picardy (diktens första halva), by Theodore Percival Cameron Wilson (1888-1918)
(First published in Westminster Gazette, 16 August 1916.)
The magpies in Picardy
Are more than I can tell.
They flicker down the dusty roads
And cast a magic spell
On the men who march through Picardy,
Through Picardy to hell.
(The blackbird flies with panic,
The swallow goes with light,
The finches move like ladies,
The owl floats by at night;
But the great and flashing magpie
He flies as artists might.)
A magpie in Picardy
Told me secret things—
Of the music in white feathers,
And the sunlight that sings
And dances in deep shadows—
He told me with his wings.
...
***
Den minsta av våra kråkfåglar är den intelligenta och läraktiga kajan (Corvus monedula). Den har en lång häckningshistoria i Sverige, omskriven redan i början av 1400-talet. På engelska heter den jackdaw.
The jackdaws of Chapel Street (verses 1-3), by Michael Coady (f. 1939)
(From Two for a woman, three for a man. Dublin : Gallery Press, 1980.)
the jackdaws of chapel street
don’t care much either way
for weddings, births or funerals
or what the people say
they perch on roofs and chimney-stacks
and watch processions pass
the drunken and the dead man
the crowd from Sunday mass
they cast a grey and empty eye
upon the play below
they nest and feed and squabble
while generations go
...
***
Så kommer vi till fågeln som gett namn åt fågelskrämman [eng. Scarecrow]. Kråkan (Corvus corone) är liksom kajan väldigt läraktig och inte lika styrd av sina instinkter som andra fågelarter. Det finns exempel på kråkor som vittjat fiskarnas ståndkrokar vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Den heter som sagt crow på engelska. I Mikael Wiehes kända låt är kråkan döende. Via klippet kan ni lyssna till Timbuktus version.
Flickan och kråkan, av Mikael Wiehe (f. 1946)
(Från Kråksånger. Label: Amalthea, 1981.)
Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent
Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död
Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett
För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent
***
"Aldrig mer" blir slutorden i bloggens 16:e fågeldiktsinlägg. Orden är hämtade från den välkända dikten "Raven" av Edgar Allan Poe. Korpen (Corvus corax) har en av de största hjärnorna av alla fågelarter. I nordisk mytologi är så klart Odens båda korpar, Hugin och Munin, välkända. Korpen är landskapsdjur för Dalsland.
Korpen (utdrag), av Edgar Allan Poe (1809-1849)
(Från Korpen och andra dikter ; tolkning och efterskrift: Sven Christer Swahn ; kommentarer: Jonas Ellerström. Tollarp : Ariel ; 2001.)
...
Upp med fönsterluckan bara! Vad vill natten uppenbara?
In med flax och fladder steg en korp med stolt manér,
en från fordoms helga dagar, en som gör som han behagar,
flög mot dörrn och slog sig furstligt på Athenabysten ner,
utan hälsning, utan tvekan, slog han sig på bysten ner,
satte sig, och inget mer.
en från fordoms helga dagar, en som gör som han behagar,
flög mot dörrn och slog sig furstligt på Athenabysten ner,
utan hälsning, utan tvekan, slog han sig på bysten ner,
satte sig, och inget mer.
Korpen satt där tyst och värdig, minen var så stelt rättfärdig
att jag lockades att småle som förtvivlan ofta ler.
"Fast din svarta kam är skuren hör du till de stolta djuren,
åldriga och leda korp som dig på färd i natten ger,
säg mig vilket ståtligt namn man dig i Hades rike ger?"
Korpen sade: "Aldrig mer."
att jag lockades att småle som förtvivlan ofta ler.
"Fast din svarta kam är skuren hör du till de stolta djuren,
åldriga och leda korp som dig på färd i natten ger,
säg mig vilket ståtligt namn man dig i Hades rike ger?"
Korpen sade: "Aldrig mer."
Jag blev högst bestört att höra fågelns utrop i mitt öra
även om dess svar var dunkelt, innebörden perifer;
och ni måste hålla med att det är ingen vanlig sed att
ha en klumpig gammal korp så svart som elfenbensfanér
på sin gipsbyst över dörrens svarta flagnande fanér -
en med namnet "Aldrig mer".
även om dess svar var dunkelt, innebörden perifer;
och ni måste hålla med att det är ingen vanlig sed att
ha en klumpig gammal korp så svart som elfenbensfanér
på sin gipsbyst över dörrens svarta flagnande fanér -
en med namnet "Aldrig mer".
Korpen dock som satt allena på sin gipsbyst tycktes mena
att det räckte med den enda korta sats som svävat ner,
den satt tyst som döda tingen, rörde ej ett grand på vingen,
tills jag mumlade bedrövad: "De som flytt mig blir allt fler,
du skall också ge dig undan, som mitt hopp, som andra fler."
Korpen sade: "Aldrig mer."
att det räckte med den enda korta sats som svävat ner,
den satt tyst som döda tingen, rörde ej ett grand på vingen,
tills jag mumlade bedrövad: "De som flytt mig blir allt fler,
du skall också ge dig undan, som mitt hopp, som andra fler."
Korpen sade: "Aldrig mer."
...
