onsdag 22 februari 2017

Genetiken befruktar alfabetet

  För ovanlighetens skull så var det inga som helst problem att välja ord och dikter till bokstäverna X, Y och Z i alfabetet.


***

X som i X-kromosom - är en typ av kromosom finns i två exemplar hos honor men bara ett exemplar hos hanar. X-kromosomen är en könskromosom. Det är könskromosomerna som bestämmer om en befruktad äggcell ska utvecklas till en hane eller till en hona.

  Alla växter och djur har ett bestämt antal kromosomer i varje cell. Människan har 23 olika typer av kromosomer, och i varje cell finns två kromosomer av varje typ. Vi har alltså 46 kromosomer i varje cell. Man säger att de två kromosomerna som är av samma typ tillsammans bildar ett kromosompar. I äggceller och spermier (könsceller) finns det bara en kromosom av varje typ, alltså 23 kromosomer.

Historiskt har begreppet använts sedan 1925. Källa: NE

*


(En dagsvers av Alf Henrikson, 1905-1995.)

X-kromosomen käraste vän, 
är dubbel hos kvinnor men enkel hos män, 
vore ordningen omvänd i skapelsens plan, 
skulle kvinnor ha basröst och karlar sopran.

***

Y som i Ytteröra auris externa, hos däggdjur inklusive människa öronmusslan och den yttre hörselgången. Ytterörat fångar upp och förstärker ljudet. Hos många däggdjur används ytteröronen också till visuell kommunikation; hos bl.a. hund avspeglar öronens ställning sinnesstämning och social ställning. Elefanternas stora öron fungerar även som värmeavgivande organ. Bl.a. valar och sirendjur saknar ytteröron.
Historiskt använt sedan 1851. Källa: NE

finsk trollformel, av Sjón
(Ur Stensamlarens sång ; översättning: John Swedenmark ; urval: Sjón och Johan Swedenmark. Malmö : Rámus, 2014.)


spjälgaller

av kött och blod
speldosor
av ben och brosk

och att ta steg efter steg och

steg efter steg
och att ta steg efter steg och
steg efter steg

genom den tredimensionella kánonsången


när de inspelade inälvorna

undviker ytterörat


den inre människan
lyssnar på sig själv
hör sina öron lyssna

på pipet från bukspottkörteln

på gråten från mjälten
på fräset från lungorna
på sången från njurarna
på dunket från kapillärerna
på viskningarna från levern
på knattret från nervsystemet
på mullret från tunntarmen

och så vidare

vida berömt
vidare

¤


för att inte tala om ballongdemonen

som kan blåsa upp organen ett efter ett
och släppa lös dem på torget med ett frust

***

Z som i Zygot - (av grekiska zygōtos ’sammanokad’, ’förenad’, av zygon ’ok’, eller 'parvis'), den cell som uppstår vid sammansmältningen av en honlig och en hanlig könscell, dvs. i samband med befruktningen, och som sedan utvecklas till en individ. Zygoten är ibland ett vilstadium.
Historiskt sedan 1878. Källa: NE

(Ur Händerna lägger ner kransen : svart exlibris, av Åsa Maria Kraft. Stockholm : Bonnier, 2001.)

...

Hur lönlöst jag givit honom föda
hans tunna genomskinlighet ville jag

fylla inifrån av mörkt jordiskt kött.
En blek sträng där - en blodström rinner.

Jag ville inte se honom så - död
men säger han med tunna stämman:

"Är inte min död, min? Kunde du inte
släppa den        släppa mig; mjukare"



Ja, rätten till en död - det förespråkar
sonen - rätten även för minsta zygot

som ångrat sig igen. Som valde fel: "Nej
jag är inget missfoster: En tidig död -

det vanligaste ödet - det är du
min kära mor som är den udda!" Jag ser

mig om bland magerhet, döda gestalter
hans ultraljudsspegel är sann. Jag ser:

(...)

tisdag 21 februari 2017

Flip hip when Red Foot having fun

  Jag hade tänkt mig två böcker i kvällens barnboksinlägg, dels Kenn Nesbitts antologi One minute till bedtime och dels en bok om emigranter från centralamerika. Men dikterna i den sistnämnda var rätt andefattiga, illustrationerna av Alfonso Ruano var däremot av hög klass.
  Jag nöjer mig med tre dikter ur Nesbitts projekt.

***


  Den förre Children's Poet Laureate, Kenn Nesbitt, fick en idé om att barn skulle få en kort dikt om dagen uppläst vid läggdags som ett alternativ till "avbrutna" kapitelböcker. Han skickade ut en förfrågan till mängder av barnboksförfattare och uppdraget gick ut på att författa en nyskriven dikt på temat: "60-second poems to send you off to sleep". Över 130 poeter hörsammade honom. Bland dem min absoluta favoritförfattare.

*


Map of fun, by Naomi Shihab Nye
(From One minute till bedtime : 60-second poems to send you off to sleep. Selected by Kenn Nesbitt ; art by Christoph Niemann. New York ; Boston : Little, Brown and Company, 2016.)

Where did my feet walk today?
Did they step on a cloud, or into a sea?
Did a smooth wooden floor
welcome their beat?
They slid through the grass,
they stepped on a stone.
I dashed up the stairs.
My cat bit my toe.
I slid in the hall.
I splashed in a bath.
My fabulous feet felt it all.
Now they are curling under the sheet.
Tomorrow I will dance and run.
Skip and hop. Twirl and leap.
Feet always find the map of fun
and follow it.
But now, they rest,
they rest.


***

The big parade, by Dennis Lee

(From One minute till bedtime : 60-second poems to send you off to sleep. Selected by Kenn Nesbitt ; art by Christoph Niemann. New York ; Boston : Little, Brown and Company, 2016.)

A centipede sat
     By the side of the road.
Along came a turtle,
     Along came a toad.

The turtle was singing
     A rock 'n' roll song,
The toad did a flip
     As she boogied along -



And the centipede danced
     In a centipede way;
He wiggled his hips,
     And he cried, "Hip-hooray!"


***



Seagull beach party, by Sophie Masson

(From One minute till bedtime : 60-second poems to send you off to sleep. Selected by Kenn Nesbitt ; art by Christoph Niemann. New York ; Boston : Little, Brown and Company, 2016.)

Dressed in their smartest white and gray,
The seagulls are having a party today.
All of the regulars are gathering here,
They've come from far, and come from near.
There's trim little Lightfoot, and beady-eyed Stumpy,
Lazy old Beaky, and squawky-voiced Grumpy,
Red Foot, and White Cap, and
Blackfeather Wing,
Watching to see what the humans will bring.

For seagulls love parties but never cook, ever,
Not starters or mains or dessert, or whatever!
They know it will come when the humans are here,
The menu will vary, of course, but no fear,
There will be lots to grip, gobble and take,
Bread crumbs and fries and, who knows, even cake!
And what you must do is to keep wide-awake
And never but never give another a break.
The fastest will win, but also the meanest,
A seagull party is never the cleanest!

måndag 20 februari 2017

Kalevala, Kivi och finsk sisu

  Det finns omkring 240000 människor i Sverige med finska som modersmål.
  Finlandsinstitutet i Stockholm har en livlig och mångsidig programverksamhet. De strävar till konkreta möten mellan svenskt och finländskt kultur- och samhällsliv. De informerar om andra aktörers Finlandsrelaterade kultursatsningar i Sverige. De visar ny finsk film på över 50 orter i Sverige. Sverigefinnarna, som är en av landets officiella nationella minoriteter, erbjuds bland annat barn- och vuxenteater på finska. Källa: Finlandsinstitutet

  Sverigefinnarna har också en egen dag som infaller den 24 februari och som firades för första gången 2011. Sedan 2014 har man också en egen officiell flagga.


***

  Kalevala är Finlands nationalepos, sammanställt av Elias Lönnrot på grundval av finska forndikter. Den finska nationalkänslan har haft sin bördigaste jordmån i Kalevala, som har inspirerat en mängd författare, t.ex. Kivi, Leino och Haavikko, tonsättare som Kajanus, Merikanto och Sibelius, konstnärer från R.W. Ekman över Gallen-Kallela till Aaltonen. (Citat ur Nationalencyklopedin)

*

  I den avslutande femtionde sången får Kalevala en nästan biblisk betydelse genom Marjattas jungfrufödsel. Graviditeten blir till genom ett lingonbär.

Konstnär: Martta Wendelin

(Utdrag ur Kalevala : finsk folkdikt / sammanställd av Elias Lönnrot ; översättning: Lars Huldén och Mats Huldén. Stockholm : Atlantis, 1999.)

[Femtionde sången]


Marjatta, den vackra unga,
    gick i vall, och lång blev tiden.
Det är svårt att vara vallhjon,
    allra värst för flickebarnen:
ormar ringlar genom gräset,
    ödlor kilar hastigt undan.

Ingen orm såg hon i gräset,
    ingen ödla såg hon kila.
Men ett rop kom från en backe,
    från ett bär, ett litet lingon:
"Kom, min flicka, kom och ta mig,
    kom och plocka mig, du rödkind,
tennbröst, repa mig från riset,
    gör det, du med koppargördeln,
innan snigeln äter opp mig,
    svarta maskar mumsar på mig!
Hundra har gått här och tittat,
    tusen satt sig här på tuvan,
hundra flickor, tusen kvinnor,
    barnen fler än man kan räkna.
Ingen enda bryr sig om mig,
    plockar mig, beklagansvärda!"

Marjatta, den vackra unga,
    styrde stegen bort till backen
för att ta en titt på bäret,
    plocka lingonet, det röda,
ta det i sin näpna nypa,
    mellan sina söta fingrar.

Där i backen fann hon bäret,
    lingonet som stod på sandmon,
det såg ut som bären brukar,
    som ett lingon brukar göra,
utom att det satt högt uppe,
    dock för lågt att klättras upp till.

Hon tog en käpp som låg där
    och fick lingonet att falla.
Men då började det rulla,
    först på hennes fina kängor,
och från skorna for det uppåt
    till de jungfruliga knäna,
från de jungfruliga knäna
    till den granna klänningsfållen.

Nästa steg var bältesspännet,
    så från spännet upp till bröstet,
och från bröstet upp till hakan,
    och från hakan upp till munnen,
först till läpparna, men sedan

    in i munnen, upp på tungan,
över tungan ner i strupen,
    därifrån rätt ner i magen.


(...)


***

  Den 10 oktober firas Finlands nationalförfattare Aleksis Kivis dag och den finska litteraturens dag. Aleksis Kivi lade grunden för den finskspråkiga litteraturen som lyriker, dramatiker och romanförfattare. Han är mest känd för sitt verk Sju bröder från 1870. Verket utkom på svenska år 1919. Källa: NE


**

Ängen (utdrag), av Aleksis Kivi (1834-1872)
(Ur Ljunglandet och andra dikter / Aleksis Kivi ; i tolkning av Thomas Warburton. Stockholm : Atlantis, 1995.)

Ängen i skogen, lutande norrut,
    är omringad av granar,
höga granar i dyster kåpa,
    ovan dem örnar glida;
    mitt på den en kulle står
    grönskande och utan snår,
och fridfull sluttar ängen sakta undan
    ned emot lågbjörksmyren.

Står du på ängens härliga kulle,
    se då vidare norrut:
där lyser brännan, en smultronbacke
    tvärs över gråa myren.
    Är det hemmakullen där,
    barndomsglädjens höga land,
då hjärtat i mitt bröst så sällsamt väckes
    ansatt av ljuvliga minnen?

En gång var det en mulen söndag
    mitt i hetaste juli,
högtidlig var granarnas uppsyn
    under de skriande örnar;
    vinden hade mojnat ned,
    molnen flöto sakta med,
likt mörkgrå berg, av grantopparna burna;
    skymmande fägring rådde.

Även om barndomens milda vimpel
    fläktade än min panna,
dansade jag med ungdomar samman
    på den grönskande kullen;
    ynglingar där dansade,
    glada ungmör dansade;
och av de muntra ropen genljöd skogen,
    genljöd den mörka skogen.

(...)


***


  Från finskan har det svenska språket berikats med ett hundratal ord, bland annat dessa:
  Hyvens - bussig och kamratlig i umgänget. HIST.: sedan 1897; av fi. hyvin 'väl, bra', till hyvää 'god'.
  Pojke - HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. poika; av fi. poika.
  Rappakalja - nonsens. HIST.: sedan 1866; av fi. rapakalja 'osilat spisöl', till rapa 'smuts' och kalja 'svagdricka'.
  Sisu - seg uthållighet och kampvilja. HIST.: sedan 1922; av fi. sisu 'det inre; lynne; kampvilja; ilska'. Källa: NE


Vår sång, av Kaarlo Kramsu (1855-1895)
(Ur Skapa den sol som inte finns : hundra år av finsk lyrik / i tolkning av Torsten Pettersson. Skellefteå : Artos & Norma, 2012.)



Mitt Finland, varför klagar du att sångens harpa
inte klingar ljuvt på dina ängar,
att dina sångare har svaga röster
och inga krafter kvar i sina strängar?

När den som föddes fri är lagd i bojor
så att hans handlingskraft och mod förtvinar,
då blir hans sång en stilla sorgelåt:
den stora sångens strida floder sinar.

Men om du, Finland, en gång för din frihet
frejdigt och friskt tar upp din hårda dust
och bryter bojorna som lömskt omsluter
din kraft, din lycka och din arbetslust,

då blir också vår kvävda röst befriad
och dämmaren på harpan undanröjd:
som när en fågel flyger ur sin bur
kan sången stiga stark mot himlens höjd.

söndag 19 februari 2017

Dancing, springtime and lost sardines

  Dagens ekfras-källa är boken: Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Titeln ger vid handen att den även innehåller dikter som inspirerat konstnärer till deras verk.

***

  Det råkar faktiskt bli en dikt av William Carlos Williams som inleder kvällens inlägg. Ni har fått flera exempel från honom under 2017.
  Konstnären som inspirerat till dikten är Pieter Bruegel d.ä. (1525-1569). Han var verksam i Antwerpen, där han blev mästare 1551, och senare i Bryssel. Han mottog tidigt intryck från Hieronymus Boschs konst, och en studieresa till Italien inspirerade honom särskilt till landskapsteckningar. Källa: NE

The wedding dance (1566)
Pieter Brueghel the Elder

The wedding dance in the open air, by William Carlos Williams (1883-1963)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

Disciplined by the artist
to go round
and round

in holiday gear

a riotously gay rabble of
peasants and their

ample-bottomed doxies

fills
the market square

featured by the women in

their starched
white headgear

they prance or go openly

toward the wood's
edges

round and around in

rough shoes and
farm breeches

mouths agape

Oya!
kicking up their heels

***

  Nästa dikt är skriven av den begåvade Rachel Wetzsteon, hon som lämnade oss alltför tidigt. Inspirationskällan är målad av en konstnär som hittills var obekant för mig.
  Joseph Stella (1877-1946) var 1905–06 tidskriftstecknare och gjorde bl.a. industrimiljöbilder. Avgörande för hans stil och rang som modernistpionjär i USA blev kontakten med italiensk futurism under en vistelse i Europa 1909–12. Efter ca 1925 arbetade han i flera andra stilar. Källa: NE

Spring (The Procession) 1914-1916
Joseph Stella

Spring (The Procession), by Rachel Wetzsteon (1967-2009)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

And had it come to this?
All winter the leaves clung to the branches
and snow, withheld as an angry god's
or and old globe's accusation, never fell.
Fierce disorder followed: sleds languished;
sidewalks smelled of pine and lilac;
coats hung - dusty, comical - on high pegs.
White was a memory. And when spring came
it was only a name, a fact on a page
without the corresponding colors
that blared their message over town, shouting
You struggled through the cold, hard winter
new bloom on cue: be like me, be this green.


***

  Dagens avslutande dikt är härligt finurlig, så som Frank O'Haras texter oftast är. Denna gång känner poet och konstnär varandra väl. Det märks tydligt i den familjära andan i texten.
  Michael Goldberg (1924-2007) var en amerikansk expressionistkonstnär och lärare, känd för sina effektfulla verk, abstraktioner och stillebenmålningar. Källa: Wikipedia

Sardines (1955)
Michael Goldberg

Why I am not a painter, by Frank O'Hara (1926-1966)
(From Sunlight on the river : poems about paintings, paintings about poems. Editor: Scott Gutterman. Munich : Prestel, 2015.)

I am not a painter, I am a poet.
Why? I think I would rather be
a painter, but I am not. Well,

for instance, Mike Goldberg

is starting a painting. I drop in.
“Sit down and have a drink” he
says. I drink; we drink. I look
up. “You have SARDINES in it.”
“Yes, it needed something there.”
“Oh.” I go and the days go by
and I drop in again. The painting
is going on, and I go, and the days
go by. I drop in. The painting is 
finished. “Where’s SARDINES?”
All that’s left is just
letters, “It was too much," Mike says.

But me? One day I am thinking of

a color: orange. I write a line
about orange. Pretty soon it is a 
whole page of words, not lines.
Then another page. There should be
so much more, not of orange, of
words, of how terrible orange is
and life. Days go by. It is even in
prose, I am a real poet. My poem
is finished and I haven’t mentioned
orange yet. It’s twelve poems, I call
it ORANGES. And one day in a gallery
I see Mike’s painting, called SARDINES.

lördag 18 februari 2017

Wishes sealed with a kiss

  För 29 månader sedan publicerade jag en dikt ur Rebecca Goss andra diktsamling Her birth som handlade om hennes dotter Mollys födelse. Det jag glömde att berätta var att boken handlar om två döttrars födelse och om den tidiga död som drabbar deras förstfödda. Det tar jag igen idag.
  Boken är en känslomässig resa, en kombination av dokumentation och bekännelsebok.


***

  Första dikten jag har valt handlar om kroppens återhämtning och "utsuddandet" av det liv som fötts och förlorats.

Stretch marks, by Rebecca Goss
(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

My swims kept those scars at bay,
two thousand lengths it took, to form

my mapless globe. No trace she was here,
her travels around me refused to surface

as she dived between poles, lapped
that black belly ocean. Once born, meridian

of my achievements, she went off course.
I followed her divergent route, but this was not

her geography. I have wished for them,
a record of her tracks, all snowed over, gone.


***

  Efter att Molly har kommit till världen så får vardagliga händelser extraordinär betydelse.



Moon, by Rebecca Goss
(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

All day you've waited,
running from one end

of the house to the other,
as if controlled by its distant

pull. After bath, blanket
at your shoulders, we duck

the washing line, offer up
your goodnight wishes

from the centre of the lawn.
I forget my calendar

of scars, so eager are you
for the next night and the next,

your palm reaching
for its milky light.

We turn to scale stairs,
come to the cot's edge

where I set you down
on the low tide of your day.


Rebecca Goss reading from her book Her birth

***

  Men hon har svårt att ta in att Molly är ett friskt barn med en möjlig framtid. Tvivlet följer henne ända till samlingens avslutande textrader.

Last poem, by Rebecca Goss

(From Her Birth. Chicago : Carcanet Press Ltd., 2013.)

So extraordinary was your sister's
short life, it's hard for me to see

a future for you. I know it's there,
your horizon of adulthood,

reachable across to stretch
of ordinary days, yet I can't believe

my fortune - to have a healthy child
with all that waits: the bike, school,

mild and curable diseases.
So we potter through the weeks

and you relax your simian cling,
take exploratory steps, language

budding at your lips. I log the daily
change, another day lived

with every kiss goodnight; wake
relieved by your murmurs at dawn.

Come and hold my hand, little one,
stand beside me in your small shoes,

let's head for your undiscovered life,
your mother's ready now, let's run.

fredag 17 februari 2017

They know how to write (and sing) a blues

  Musikfredagen har ännu en gång bläddrat i Kevin Youngs urvalsantologi Blues poems. Om två veckor får ni prov på hans egen produktion då jag väljer texter ur hans Jelly Roll.

***


  Jayne Cortez (1934-2012) var en afrikansk-amerikansk poet, aktivist, förläggare och Spoken word-performancekonstnär vars verk firas för sina politiska, surrealistiska och dynamiska innovationer i lyricism och intuitiva ljudbilder. Hennes verk är en betydande del av Black Arts Movement. Källa. Wikipedia


  I dikten/sången "You know" omnämns två av de stora rösterna inom blues- och soulmusiken. Jag fyller upp inlägget med en spellista i vilken såväl Big Mama Thorntons originalversion av "Hound Dog" som Aretha Franklins "Respect" ingår. 
  Värt att notera: Aretha Franklin fyller 75 år den 25:e mars.

***


You know (extract), by Jayne Cortez
(From Blues poems. Selected and edited by Kevin Young. New York : Knopf, 2003.)

(For the people who speak the you know language)

You know
i sure would like to write a blues
you know
a nice long blues
you know
a good feeling piece to my writing hand
you know my hand that can bring two pieces of life together in your ear
you know
one drop of blues turning a paper clip into three wings and a bone into a revolt
you know
a blues passing up the stereotype symbols
you know
go into the dark meat of a crocodile and pin point the process
you know
into a solo a hundred times like the first line of Aretha Franklin
you know
like Big Mama Thornton
you know
i sure would like to write a blues

(...)



***


Sonia Sanchez

  Sonia Sanchez (född Wilsonia Benita Driver, 1934) är en afrikansk-amerikansk poet oftast förknippad med Black Arts Movement. Hon har gett ut över ett dussin diktsamlingar, samt noveller, kritiska essäer, pjäser och barnböcker. Källa: Wikipedia

Blues, by Sonia Sanchez
(From Blues poems. Selected and edited by Kevin Young. New York : Knopf, 2003.)

in the night
in my half hour
negro dreams
i hear voices knocking at the door
i see walls dripping screams up
and down the halls
                                   won't someone open
the door for me? won't some
one schedule my sleep
and don't ask no questions?
noise.
            like when he took me to his
home away from home place
and i died the long sought after
death he'd planned for me.
Yeah, bessie he put in the bacon
and it overflowed the pot.
and two days later
when i was talking
i started to grin.
as everyone knows
i am still grinnning.


***

  A. Van Jordan (f. 1965) har gett ut fyra diktsamlingar. Han har tilldelats ett Whiting Writers Award, en Anisfield-Wolf Book Award och ett Pushcart Prize. Han är också mottagare av John Simon Guggenheim Fellowship och United States Artists Fellowship. Källa: Wikipedia


Cheating woman blues haiku, by A. van Jordan
(From Blues poems. Selected and edited by Kevin Young. New York : Knopf, 2003.)

In whipping noon sun,
a black snake dances through grass
to warm milk in bowls.

In biting noon sun,
a black snake dances through grass
to warm milk in bowls.



Daisies in her hair,
my woman crosses the tracks
to another man.

Cuttin' trees all day,
sweat and sawdust in my eyes;
she thinks I can't see.

Cuttin' trees all day,
sweat and sawdust in my eyes;
she thinks I can't see.

In a field of grass,
she lays her head down to dream
of muddy waters.

torsdag 16 februari 2017

Livfull teater, döende blommor & fiskben

  Veckans Utblick rör sig över vida områden såväl geografiskt som tematiskt. Det blir värmländsk teater, afrikansk litteraturblogg och en tidskrift från New England.

Berättarladan, Västanå Teater, Sunne kommun

***

  Västanå Teater och BerättarLadan är en av Sveriges absolut största sommarteatrar och under vinterhalvåret en turnerande teater. Sedan 2009 är teatern regionteater för Värmlands län och därmed en länsinstitution. Teatern har sina lokaler och kontor i Sunne. Under vinterhalvåret turnerar Västanå Teater med sitt mongoliska nomadtält, den sk yurtan, och under sommarmånaderna spelar teatern på sin egen hemmascen, BerättarLadan. Konstnärlig ledare och teaterchef är Leif Stinnerbom. Källa: Västanå teater

  Föreställningen "Livs levande" är ett möte mellan två spelmän, den ena med ord och den andra med musik. Poeten Anders Broqvist (Ismael Ataria är artistnamnet) och musikern Sophia Stinnerbom möter varandra i en föreställning där ord och ton står sida vid sida.


  "Namnet ”Livs levande” kan stå för flera saker. Dels det uppenbara, att detta är en liveföreställning inför publik.

– Sen finns det en tydlig livsnerv genom alla texterna. Kanske har de också något gemensamt tema men det är inte så viktigt. Det är sju små världar, säger Anders Broqvist." (Citat ur "Atarias poesi tar plats på Västanå", Värmlands Folkblad, Erik Segerpalm, 20 januari 2017.)


Bokstavsängeln (utdrag), av Ismael Ataria
(Ur Bokstavsängeln : asfalt, stjärnor och allt däremellan : dikter. Torsby : Heidrun, 2013.)

I
Jag rättade till ryggsäcken
låste fast cykeln vid den rostiga lyktstolpen
och gled återigen in över skolgården
med mina vingar bakom huden,
skavande, klagande,
tiotusen röster inom som skrek
[Snälla, kan vi inte skita i det här?]

Genom korridoren som en ostadig, osalig ande
gled jag ända fram till mitt låsta skåp,
ett stenblock med hällristningar i tusch
som påminde att det inte fanns något inuti mig
värt att tycka om

Jag var innanför och utanför precis lika gömd,
en täckstiftdold Frankenstein
som varje dag försökte vända blad
med hopsydda fingrar

Jag var en tyst mus i acneförpackning
som satt plank över själens fönster
och reste kravallstaketshög ensamhet i biblioteket
i försök till att hålla de andra på behörigt avstånd,
då rasterna var långa och asfalten hård


(...)

***

  Brittle Paper  är en väldigt ambitiös blogg om afrikansk litteratur. Redaktör är Ainehi Edoro. Hon har en doktorsgrad i engelska från Duke University (North Carolina) och har nyligen anslutit till den engelska fakulteten vid Marquette University (Milwaukee) som biträdande professor.

  Hennes blogg uppdateras med flera nya inlägg per vecka. Det blir både som nyhetsinlägg, publicering av novellutdrag och dikter, recensioner och intervjuer. Imponerande!
  Dock kan jag tycka att dikterna som publiceras håller väldigt ojämn kvalitet. Ett av de intressantare exemplen:


Dying flowers, by Martins Ekong
(Published in Brittle Paper, 2017-01-17.)


I DON’T know how I got here
believe me, yesterday I lived in birds’ songs
which means my heart once had feathers
today I’m a house
filled with questions
and children cry into my bones
covering their mouth
I don’t know if they cry
of sorrow or shame

an ocean grows in me

I’m the water, filling myself
with tempest that drags me from the shore
I am a wave clashing into myself
into muddles of puddles

I swear I don’t know when

this heart became a hijacked ship
taking people far away from home
and I dissolve in a mirage
into a shadow of drowning sun

I once saw a garden

bloom with breasts and beards
my mother said, one day
you will build home in petals
of hibiscus. and I became
gloves and watering can


today the garden wilts
in a venom of vermilion.

***

  New England Review grundades av poeterna Sydney Lea och Jay Parini i New Hampshire 1978. Under hösten 1982 etablerade de ett samarbete med Bread Loaf Writers’ Conference och antog namnet NER / BLQ (New England Journal / bröd Loaf Quarterly). År 1987 kom tidningen under full sponsring av Middlebury College, och 1990 återtog tidskriften sitt ursprungliga namn, New England Review.

  De sprider fortfarande information om fakultetens konferenser.

  I senaste utgåvan publicerades följande text.


Bone atlas (extract), by Nandini Dhar
(Published in New England Review. Vol. 37, No. 4, 2016.)


Along the mud seam of the pond, our friend Babua and my sister Tombur are lining up the fish bones. A fistful of earth inside my left palm, a fistful

of salt in my right: I am counting the silver glint of the dead. Three hundred 
and fifty, and we know these fish are just like us: refugees. Family trees

with dug up roots, torn and burnt. Inside my ears, the sound of water 
rippling in the crevices of the mangrove. The swollen belly of the koi,

the shadows of the late evening sun on my sister’s brows, Babua’s 
chisel-sharp fingers. In between the moss and the duckling’s feather,


the broken pieces of wine bottles—a bloated green, impossible to reproduce

in nature. Our older cousins had dared us to break those glass-shards open.

(...)