lördag 25 mars 2017

Städa, städa, varje fredag

  Det blir lite av städtema i veckans avsnitt med barnpoesi. Först en mycket bra bok om grävlingen Per som vill ha rent och snyggt i skogen. I mellanakten blir det känslostormar signerade Ulf Stark och kvällens tredje bok är också skriven av honom, i den får vi återse karaktären Elmer.

***

  Dagens första bok, Städa, är en suverän historia om att hålla rent. Den är både författad och illustrerad av Emily Gravett.
  Det handlar om grävlingen Per som gillar att hålla snyggt i skogen. Men han går lite för långt under lövfällningen när vintern närmar sig. Han samlar in alla löven i säckar, men sen ledsnar han på de spretiga träden och gräver upp dem allihop. Han satsar på att asfaltera området, men vad händer då . . .


(Ur Städa / Emily Gravett ; översättning: Sara Jonasson. Stockholm : Känguru, cop. 2016.)

Ingen lera, inget bök,
inga löv och inget stök.

"Så välstädat, rent och fint här är!
Till slut blev skogen perfekt", säger Per.

Nu känner Per hur det knorrar i magen.
Han har knappt hunnit äta på hela dagen.

Men de mumsiga maskarna han brukar äta
finns långt ner i jorden, under det släta.

Så Per får gå hemåt utan nån mat
och drömma om smaskiga maskar på fat.

Men just när han står och ska öppna sin dörr
så finns ingen dörr där dörren var förr!

***

  Ulf Stark har skrivit tre böcker om Kanel och Kanin. I år gav En bok för alla på nytt ut boken "Kanel och Kanin och alla känslorna". Genom fjorton rimmade verser får man följa hur känslor kan växla och vilka fallgropar som finns för vänskapen.


  Jag gillar konceptet för boken om Kanel och Kanin, att återge en berättelse genom karaktärernas tankar. Det svåra ligger i att få till versformatet. Jag tycker att det blir för stora skillnader emellan dem. Bäst gillar jag följande rader om ånger.

Ånger, alla gånger / Ulf Stark
(Från boken Kanel och Kanin och alla känslorna / Ulf Stark och Charlotte Ramel. Stockholm : En bok för alla, 2017.)

En gång sa jag: Dumma lort!
Jag ångrar mycket som jag gjort
nu när Kanel är väck.

Som att jag skrek: Vad du är tjock!
Och slängde lera på hans rock
så att den fick en fläck.

Och när han somnat i sin bädd
skrek jag BU! så han blev rädd.
Det var fräckt.

Åh, vad jag ångrar allt det där!
Och nu så är han inte här
när jag vill be om ursäkt.


***

  Förra året bjöds vi på middag i Ulf Starks och Lena Geffenblads gemensamma projekt, Elmer Kock. Nu har uppföljaren anlänt. Den här gången är Elmer städexpert. Jag blev inte begeistrad av första boken, och den här historien är ännu tunnare. Gulligast blir det när han gör hembesök hos en gammal dam som känner sig ensam.


(Ur Elmer Städare / Ulf Stark, Lotta Geffenblad. Publicerad: [Stockholm] : Berghs, 2017.)

Han åker till en gammal dam
som ger honom en darrig kram:
"Kära Elmer! Vad du är snäll!"

Så stökigt är det inte där.
Ensam är vad damen är,
varje dag och varje kväll.

Så pratar damen vitt och brett
om släktingar hon aldrig sett
och vänner som hon inte har.

Elmer gnor en TV-bänk,
tanten spiller kaffestänk -
så att han ska stanna kvar.

fredag 24 mars 2017

Krizan, Kravitz och Chucken

  Veckans solodebut består av titelspåret från Anthony Krizans album "Dust and bone". Sen fyller jag på med en låt av Lenny Kravitz som Anthony bidragit till. Avslutningsvis kan ni lyssna till den första låten som Chuck Berry spelade in.



***

  Anthony Krizan blev först känd 1994 som gitarrist för det kommersiellt framgångsrika jambandet Spin Doctors. Han samproducerade bandets tredje album, däribland "You’ve Gotta Believe In Something" - ledmotivet till Michael J. Fox TV-show "Spin City". Fem av Krizans sånger finns med på Spin Doctors "greatest hits collection" inklusive "Miss America".
  Anthony följde upp de inledande framgångarna med två stora låtar; först Lenny Kravitz klassiska "Stand By My Woman," från Mama Said (Virgin Records), som också finns med på Lenny Kravitz Greatest Hits (Virgin) samt John Waites "When You Were Mine" (Rena Records). Källa: Sonic Boom Studios


*


  Hans solodebut har fått fin kritik. Jag gillar verkligen titelspåret.


Dust and bone, performed by Anthony Krizan
(Lyrics & music: Bruce A. Wallace, Steve Pasch, Anthony Krizan. Album: Dust and bone. Sonic Boom Records, 2016.)


Rolling with a little bit of scratch
Throwin' on a red and a black
Dealer ain't cutting no slack
Once you gone, baby can't come back
Sicker than a heart attack
Saying boy you ain't got jack
Jack went late on a railroad track
Now he's gone and he can't come back

Can't take it with you when you gone

Living like a king on a throne
Making this town my own
Cause we all turn to dust and bone

Going home to all my kin

Soaking in the old cold gin
I keep on descending and the devil keeps grinning
Cause he knows that I just can't win

Can't take it with you when you gone

Living like a king on a throne
Making this town my own
Cause we all turn to dust and bone

Yeah, dust and bone

Can't take it with you when you gone
Dust and bone

Caught between the rock and the roll

Feeling like I sold my soul
I ain't ready to go but I lost control
Laying face down in a hole

Can't take it with you when you gone

Living like a king on a throne
Making this town my own
Cause we all turn to dust and bone

Can't take it with you when you gone

Living like a king on a throne
Making this town my own
Cause we all turn to dust and bone
Yeah, we all turn to dust and bone

Dust and bone


Can't take it with you when you gone

All turn to dust and bone
Yeah you can't take it with you when you gone
We all turn to dust and bone

Dust and bone

Yeah, we all turn to dust and bone

***


torsdag 23 mars 2017

Mänsklighetens ökenvandring

  Utblicken tänker på sommarens skrivkurser, för att sedan lyfta fram en mycket värdig pristagare och avsluta med att åter tipsa om en detalj på Poetry Foundations webbplats.


***

  Jag har tidigare omnämnt ett par författarskolor i bloggen, exempelvis den som ges vid Nordens folkhögskola på Biskops-Arnö. En annan folkhögskola som driver poesikurs är Ölands folkhögskola. Tyvärr är årets utbildning redan fulltecknad, men lägg kursen på minnet och ansök nästa år. Kursansvariga är poeterna Johan Nordbeck och Sara Hallström. 

  Sara är verksam som poet och skrivarkurslärare. Hon undervisar bland annat på Ölands Skrivarskola sedan 2007, samt med jämna mellanrum på Tärna folkhögskolas skrivarlinje. I Göteborg där hon bor arbetar hon som pedagog på Göteborgs Konsthall. Hon har gett ut 4 diktsamlingar samt två böcker ihop med tecknaren Vanja Larberg, varav en är barnboken 'Sjung den!'. 2007 tilldelades hon Mare Kandre-priset. Källa: Ölands folkhögskola

Konstens hus, Ölands folkhögskola

*

(Ur Rötter smälter, av Sara Hallström. Stockholm : Norstedt, 2007.)

Koncentration. Hela natten glömde jag, såg jag: era ansikten
strålar och rinner över, rinner ur mig. Jag slår upp knät när jag
tar mig in där.

Uppvaknandet påminner om att det är jag som ska hålla mig
borta ifrån er. Bo i den öknen, styrkan är att gå i dagar utan
att se nåt, gå rakt utan träd pölar eller väggar att hänga mot,
aldrig fler skyltar.


***


  Den 1 mars tillgännagavs mottagarna av Windham-Campbell Prize från Yale University. Det är femte året som man premierar författare inom olika genrer och i år ingick poesigenren för första gången. Inom varje kategori: fiction, non-fiction, poetry och drama väljer man ut två pristagare. De första poeterna att erhålla utmärkelsen blev Ali Cobby Eckermann (Yankunytjatjara Aboriginal/Australien) och Carolyn Forché (USA).


  Windham-Campbell Prize etablerades 2013 genom författaren Donald Windham, till minne av sin partner sedan 40 år, Sandy M. Campbell, för att uppmärksamma litterära prestationer och ge författare som arbetar på engelska en möjlighet att fokusera på sitt arbete oberoende av ekonomiska förutsättningar. Varje mottagare tilldelas $165,000. Källa: Yale University

  Jag är väldigt glad att Carolyn Forché fick äran att mottaga detta pris. Hon har ända sedan hon blev skribent ägnat sitt värv åt att exponera tyranni och orättvisor, samt vittna om mänskliga grymheter som utspelats i världen. Det har hon gjort både som journalist och som poet-of-witness.
  I maj 1978 var hon på plats i El Salvador och tog upp vittnesskildringar från inbördeskriget. Men det tydligaste beviset på grymheterna fick hon själv bevittna efter en middagsbjudning hos en militärledare och det återgav hon osminkat i den kända dikten "The Colonel".

*

The Colonel, by Carolyn Forché (f. 1950)
(From The Country Between Us. HarperCollins Publishers Inc, 1981.)


Colonel Inocente Orlando Montano

WHAT YOU HAVE HEARD is true. I was in his house. His wife carried 
a tray of coffee and sugar. His daughter filed her nails, his son went   
out for the night. There were daily papers, pet dogs, a pistol on the 
cushion beside him. The moon swung bare on its black cord over 
the house. On the television was a cop show. It was in English. 
Broken bottles were embedded in the walls around the house to 
scoop the kneecaps from a man's legs or cut his hands to lace. On 
the windows there were gratings like those in liquor stores. We had 
dinner, rack of lamb, good wine, a gold bell was on the table for 
calling the maid. The maid brought green mangoes, salt, a type of 
bread. I was asked how I enjoyed the country. There was a brief 
commercial in Spanish. His wife took everything away. There was 
some talk then of how difficult it had become to govern. The parrot 
said hello on the terrace. The colonel told it to shut up, and pushed 
himself from the table. My friend said to me with his eyes: say 
nothing. The colonel returned with a sack used to bring groceries 
home. He spilled many human ears on the table. They were like 
dried peach halves. There is no other way to say this. He took one 
of them in his hands, shook it in our faces, dropped it into a water 
glass. It came alive there. I am tired of fooling around he said. As 
for the rights of anyone, tell your people they can go fuck them- 
selves. He swept the ears to the floor with his arm and held the last 
of his wine in the air. Something for your poetry, no? he said. Some 
of the ears on the floor caught this scrap of his voice. Some of the 
ears on the floor were pressed to the ground. 
                                                                                     May 1978

***

  Även Poetry Magazine (utgiven av Poetry Foundation) ägnar sitt senaste nummer åt "Poems of war". Jag vill uppmärksamma er på att webbplatsen även erbjuder så kallade "Discussion Guides" till varje temanummer. Det kan både vara i form av skriftliga kommentarer till dikterna eller som poddsändningar. Till nedanstående dikt av den libanesiska poeten Zeina Hashem Beck, som handlar om kriget i Syrien, finns det en inspelad podcast med uppläsning av författarinnan. Det arabiska ordet "maqam" i diktens titel betyder plats, läge eller position.


*

Maqam, by Zeina Hashem Beck

(Published in Poetry Magazine, March 2017.)


If I die, you say you will let your hair
turn silver, grow long, and you will go
into the dark place, for you’ve already begun
to forget what Mecca means.


Where we come from, you and I,
maqam means home, means music; the Qur’an
can only be read as a song; a sheikh recites the Fatiha
as if he has built a house among the lines, the ayas.

We’ve both called our daughters Aya, and when they ask

about their name, we play holy verses for them, listen
to how the sheikh lingers long enough on each letter,
how the audience claps and whistles — Is it Umm Kulthum?

our daughters ask. He knows all his maqamat,

this sheikh, says God is greater, and Allah, Allah,
reply the faithful and the unfaithful alike,
for the earth is such a small planet, and look,

there is Ithaca, almost always on the horizon — 

float, my friend. Ithaca — It is rough, but raises good
men, says Homer, but oh, the women, the women
know how to house the bodies of the drowned. They sing,

In the Name of the Cross, of God, the Merciful. A child

in Syria has amputated legs because he has ventured
into a minefield to eat grass. He still has two eyes,
two arms, a mouth. God is greater, is greater, stay

with me in the light a little longer. You light two cigarettes

at the same time, give me one. Tomorrow you will fly to Lesbos
to translate. The refugees will say shai, and you will say
tea, home, Mecca, Ithaca, maqam, maqam, maqam.

onsdag 22 mars 2017

To the Freedom Literary Festival

  Poesilandet Polen arrangerar två olika festivaler inom Versopolis-projektet, båda i Gdansk, men de går omlott vartannat år. Den mer kända av de två, The European Poet of Freedom Literary Festival, är samtidigt ceremoni för ett prestigefyllt pris. Eftersom den ägde rum förra året så finns det inget planerat för i år. Jag har heller inte kvar programmet för fjolårets utdelning.

  De diktsamlingar som nomineras till priset är samtliga översatta till polska och vid prisceremonin medverkar både poet och översättare. Det tycker jag ger ett sympatiskt intryck och tyngd åt utmärkelsen.
  Förra årets nominerade poeter var: Sergej Stratanovskij, Ryssland - Anikó Polgár, Ungern - Daniel Jonas, Portugal - Yahya Hassan, Danmark - Lidija Dimkovska, Makedonien - Ana Blandiana, Rumänien och Vanni Bianconi, Italien.

  Jag har valt dikter av Stratanovskij, Dimkovska och den slutliga vinnaren Ana Blandiana.

European Poet of Freedom Literary Award

***

  Stratanovskij, som föddes i Leningrad 1944, är en av Rysslands mest beundrade poeter, och detta är den första samlingen av hans verser som presenterats på engelska.

  Jag har valt en kort dikt som visar hans uttryckssätt och som snuddar (om än i satirens form) vid existentialismen som präglar hans författarskap.


(From Muddy river : selected poems, by Sergey Stratanovsky.  Translated by J. Kates. Manchester : Carcanet Press Limited, 2016.)

Death is no doorstep into mysteries.
It is a cake rising in the oven.
It is as commonplace as the cottage cheese,
a daily, hourly companion.

There are nights when sleep comes hard
death creeps in like a little mouse
and needles us with a shard of ice.


***

  Lidija Dimkovska har förekommit en gång förut i bloggen. Jag har läst båda diktsamlingarna av henne som finns på engelska hos Nobelbiblioteket. Men hennes dikter är ganska långa och rätt svårtydda. Jag har istället valt en annan dikt som jag hittade på nätet.


Rubbish, by Lidija Dimkovska (f. 1971)
(Published in Exquisite Corpse)


You collect stickers and shells with your children,
and stamps and postcards,
arrange them devotedly in drawers and boxes,
smiling as your wife calls out
“you’re only creating rubbish,”
not knowing that suddenly a day will come
or rather the night of
that day
when you will be staggering blindly in your underwear 
down the wet iron fire-escape.
Tottering away from your home,
with hands as empty as a new-dug grave
and fists black from beating the flames,
you dive beyond the diameter of God’s will,
looking behind you, and they are not there, a distant cry and a profound silence.
Naked and small under the hose that brings you back to life,
while you shove it away,
to die is all you want, to expire under the blanket behind the hedge.
They are dead.

You drag yourself to the rubbish bin where you threw the last rubbish yesterday.
With numb fingers you rummage the stench, there, the green plastic bag of orange peel,
the silver paper from the chocolate you bought coming home from work,
the end of the last salami and the crushed cartons
the children drank their juice from before they went to bed:
all that is left of all of you, of your life where now you’re alone.
You smell them, kiss them, and restore each peel to wholeness,
you gather the chocolate crumbs in the silver paper, the end of the salami
makes you dizzy with its familiar homeliness,
your children’s last saliva is on the drinking-straws. 
This green plastic bag of rubbish is all that is yours now.
You need to start again from the beginning, they tell you,
while you would know only how to start from the middle, how to change the old,
make it better, nicer, more loved.
But when the dead are no longer alive
nobody knows how to start from either the end or the beginning.
You know, you know very well, how life is turned into scraps of rubbish,
but not how these scraps of rubbish can be turned into life.

***

  Följande går att läsa på festivalens officiella webbplats om utmärkelsen:
"
The European Poet of Freedom Literary Award is a special honour – it has been designed to promote European poetry, the medium of great importance, yet often marginalised in our world. In each edition of the contest seven European authors are nominated. And it is translators who name the finalists and simultaneously proffer their own translations of the authors’ works. The victor then is chosen by a jury comprising translators, poets, writers, critics and representatives of other arts. Alongside the awarded poet, granted 100 000 zlotych, his translator is also honoured, which is of great significance since we tend to forget about those without whom we would be locked within the restricting borders of our mother tongues."


  Förra året gick alltså priset till den rumänska författarinnan Ana Blandiana för boken Patria mea A4 (engelsk titel: My native land A4). Den boken finns ännu inte på något svenskt bibliotek så jag har valt en dikt ur en äldre urvalsantologi.

Ana Blandiana

  Ana Blandiana (f. 1942), är en pseudonym för den rumänska poeten, författaren och medborgarrättskämpen Otilia Valeria Coman. Ana Blandiana blev med tiden en berömd dissident och förkämpe för mänskliga rättigheter och hon hade redan innan revolutionen 1989 modet att i intervjuer givna åt radiostationen Radio Free Europe och i utländsk tryckt media offentligt kritisera diktatorn Nicolae Ceaușescu. Blandiana är en aktiv offentlig personlighet i Rumänien. Hon engagerade sig i aktioner för demokrati som medlem i Medborgaralliansen. Källa: Wikipedia

*

Ballad, by Ana Blandiana
(From The hour of sand : selected poems, 1969-1989 / Ana Blandiana ; translated by Peter Jay & Anca Cristofovici. London : Anvil Press Poetry, 1990.)

I have no other Ana,
Build myself into the wall,
Yet who can tell me this is enough
When the wall does not tumble
By itself,
But pushed by the whim
Of a sleepwalking bulldozer
Advancing through the nightmare in a heap.
And again I build
As if I built a wave,
The second day again,
The third day again,
The fourth day again,
An eternally liquid monastery
Fated to crumble at the shore;
Again I build, oh, lime
And brick
And, without stain,
A being
As reinforcement
To the infamous dream:
I have no other Ana
And myself even
Less and less often
Do I have.

tisdag 21 mars 2017

Mr. Cummings I presume

  Dagens poet-akronym gäller förnamn (det är för övrigt bara Hilda Doolittle som förekommer utan efternamn i antologierna). E.E. Cummings står för Edward Estlin, född 1894 i Cambridge, Massachusetts. Han var konstnär och poet inom avantgarde, och förmodligen en av de mest innovativa språkbegåvningar som skådats. Han gjorde bland annat substantiv av ord som "if" och "because".

  Jag har studerat urvalsantologin som sammanställts av Richard S. Kennedy. För en gång skull blir det tydligt vilken roll redaktören spelar för en antologi. Det är uppenbart att han främst gillar den experimentelle E.E. Cummings. Saknas i samlingen gör exempelvis Cummings kanske mest kända dikt "i carry your heart with me(i carry it in my heart)" och även den fabulöst vackra och tio verser långa "Nocturne".
  Fast jag gillar avantgarde, speciellt när det kombineras med språkekvilibristik (Oh! Vad jag älskar det ordet. Det smeker gommen likt ett Chardonnay med lång eftersmak.)

***


  Ni får direkt ett exempel på Cummings lekfullhet. Håll tungan rätt i mun annars hänger ni inte med i svängarna.

E.E. Cummings självporträtt, 1944

(From E.E. Cummings selected poems. Editor: Richard S, Kennedy. New York : Liveright / W.W. Norton, 2007, ©1994.)

if everything happens that can't be done
(and anything's righter
than books
could plan)
the stupidest teacher will almost guess
(with a run
skip
around we go yes)
there's nothing as something as one

one hasn't a why or because or although

(and buds know better
than books
don't grow)
one's anything old being everything new
(with a what
which
around we come who)
one's everyanything so

so world is a leaf so a tree is a bough

(and birds sing sweeter
than books
tell how)
so here is away and so your is a my
(with a down
up
around again fly)
forever was never till now

now i love you and you love me

(and books are shuter
than books
can be)
and deep in the high that does nothing but fall
(with a shout
each
around we go all)
there's somebody calling who's we

we're anything brighter than even the sun

(we're everything greater
than books
might mean)
we're everyanything more than believe
(with a spin
leap
alive we're alive)
we're wonderful one times one

***

  Redaktören har dessutom valt att göra en egen segmentindelning av dikterna, vilket gör att kronologin är helt satt ur spel. Det tidigare exemplet publicerades 1944 medan nästa dikt (ur ett senare segment i boken) skrevs 1938.


(From E.E. Cummings selected poems. Editor: Richard S, Kennedy. New York : Liveright / W.W. Norton, 2007, ©1994.)



may my heart always be open to little
birds who are the secrets of living
whatever they sing is better than to know
and if men should not hear them men are old

may my mind stroll about hungry

and fearless and thirsty and supple
and even if it’s sunday may i be wrong
for whenever men are right they are not young

and may myself do nothing usefully

and love yourself so more than truly
there’s never been quite such a fool who could fail
pulling all the sky over him with one smile

***

  E. E. Cummings förklarade att "poesi och all annan konst var och är och kommer alltid att vara en strikt och tydlig fråga om individualitet." Genom att hävda att poesi var både visuellt och verbalt så trotsade Cummings skrivreglerna för skiljetecken, versaler och hur orden arrangeras på en boksida. Det inledde han med under 1920- och 1930-talet, fast det är synligt i nedanstående dikt också, och den är från 1958. Källa: Smithsonian

  Det finns även ett självporträtt från 1958. Edward Estlin Cummings dog 1962.


(From E.E. Cummings selected poems. Editor: Richard S, Kennedy. New York : Liveright / W.W. Norton, 2007, ©1994.)


being to timelessness as it’s to time,
love did no more begin than love will end;
where nothing is to breathe to stroll to swim
love is the air the ocean and the land

(do lovers suffer? all divinities

proudly descending put on deathful flesh:
are lovers glad? only their smallest joy’s
a universe emerging from a wish)

love is the voice under all silences,

the hope which has no opposite in fear;
the strength so strong mere force is feebleness:
the truth more first than sun more last than star

—do lovers love? why then to heaven with hell.

Whatever sages say and fools, all’s well

måndag 20 mars 2017

Den turkiska basaren är flamboyant

  Ny vecka och nytt modersmål: Turkiska. Turkietturkiskan är den moderna efterföljaren till osmanskan (Osmanlıca) och i dag det numerärt och kulturellt viktigaste turkspråket. Det talas (2011) som modersmål av nära 73 miljoner, varav 67 miljoner i Turkiet, 2 miljoner i Tyskland, (...), samt 23 000 i Sverige. Källa: NE
  Jag hade för avsikt att välja dikter ur tvåspråkiga diktsamlingar men valde böcker med svenska tolkningar av storheterna: Orhan Veli, Oktay Rifat och Lütfi Özkök.

***


  Det finns en möjlighet att studera vid Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (SFII) som är ett tvärvetenskapligt insitut. Det bildades 1962 som ett av tre svenska forskningsinstitut i Medelhavsområdet. Övriga två fanns då i Rom (grundat 1925) och Athen (grundat 1948). Ett fjärde institut grundades i Alexandria 2000.
  Huvudsyftet med SFII är att främja svensk och nordisk forskning i och om Turkiet, Väst och Centralasien, främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Discipliner som sedan länge finns representerade vid institutet är t.ex. orientaliska språk och litteratur, arkeologi och konsthistoria, klassiska och bysantinska studier, västasiatisk historia (med särskild inriktning på osmansk och modern turkisk historia), sociologi, antropologi, utbildningsvetenskap och statsvetenskap, inklusive internationella relationer. Källa: SFII

*

Jag lyssnar till Istanbul, av Orhan Veli (1914-1950)
(Ur Jag lyssnar till Istanbul : dikter / Orhan Veli ; tolkning av Anne-Marie Özkök och Lasse Söderberg/Lütfi Özkök ; inledning av Anne-Marie Özkök. Lund : Ellerström, 1991.)

Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon
Nu blåser en lätt bris
Sakta vajar
löven i träden
Vattenförsäljarnas bjällror pinglar
ändlöst i fjärran
Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon

Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon
Nu drar ett fågelsträck förbi
flockar i höjden med gälla skrin
På fiskeplatserna dras näten upp
En kvinna snuddar med foten vid vattnet
Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon



Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon
Stora Basaren är dunkel och sval
Affärsgatorna är fyllda av stimmande sorl
moskégårdarna av duvornas kutter
Från varven kommer ljuden av hammarslag
och med vårvinden en doft av svett
Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon

Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon
I bakruset efter forma tiders fester
dåsar en gammal villa med sitt mörka båthus
Mitt i bruset från vindarna som mojnar
lyssnar jag till Istanbul med slutna ögon

Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon
I gränden går en kokott förbi
Visor, svordomar, inviter haglar
Något faller ur hennes hand
kanske är det en ros
Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon

Jag lyssnar till Istanbul med slutna ögon
En fågel fladdrar mot dina kjolar
Jag känner om din panna är het eller sval
om dina läppar är torra eller fuktiga
Bakom mandelträden stiger en vit måne upp
Genom ditt hjärtas slag förnimmer jag allt
Jag lyssnar till Istanbul


***


  Oktay Rifat var en av de tre unga män (Orhan Veli och Melih Cevdet Anday, de två andra) som, utleda på den högtidliga ottomanska poesin, nästan som på lek revolutionerade den turkiska dikten under 1940- och 1950-talen. De försvarade enkelheten i språket, det okonstlade i uttrycksättet och den fria formen. I samma anda målar Rifat stämningsbilder ur storstadslivet i Istanbul, med en klangrikedom som på ett mästerligt sätt skapar en drömlik värld. Källa: Världslitteratur.se

*

Lodosmannen, av Oktay Rifat (1914-1988)
(Ur Det som blåser genom kvarteret / Oktay Rifat ; tolkning och förord: Turhan Kayaoglu. Lund : Ellerström, 2013.)

Jag är den sysslolöse mästarens sysslolöse lärjunge
vårt dagliga bröd är beroende av lodosvinden
blåser denna välsignade vind blir jag mätt
är utom mig av lycka hela dagen

det blir kväll solen går ner
min ensamhet blir ännu vassare
nattens hav tar aldrig slut hur långt jag än färdas
med stor möda tar jag mig fram till morgonen


Bosporen

solens vin sprider sig i mitt blod
jag skär upp bröd åt mina sorger
och ger mig av på långa resor

jag vandrar i drömmarna sjunker och dyker upp
går i brudgemaket med sjöjungfrur
och plockar guldmynt på sandstränderna.


***


  I det osmanska högspråket kom arabisk–persiska lexikaliska och grammatiska element med tiden att dominera så starkt att språket var nära att förlora sin turkiska prägel. Under senare delen av 1800-talet uppstod dock en språkreformrörelse, som hade stor framgång under 1900-talet. Det av Kemal Atatürk 1932 grundade turkiska språksällskapet (Türk Dil Kurumu) arbetade länge för en ”ren” turkiska (Öztürkçe), i vilken arabiska och persiska lånord ersattes med äldre och dialektala turkiska ord . . .
  Medan osmanskan huvudsakligen skrevs med arabisk skrift infördes för turkietturkiskan 1928 ett latinskt alfabet.
Källa: NE

*

  Lütfi Özkök, född 15 mars 1923 i Istanbul, är en turkisk-svensk fotograf, författare och översättare. Till Sverige flyttade han 1951. Källa: Wikipedia

Röster från ingenstans, av Lütfi Özkök (f. 1923)
(Ur Drömmen andas i gräset : samlade dikter / [Lütfi Özkök] ; med fotografier av författaren ; förord av Jonas Ellerström. Järna : Balder, 2000.)

Du är född i vinden. Vindarna öppnar dig, befolkar dig,
vecklar ut dig. De tar dig till oändligheten över gränserna.
Du andas i blåsten. I blåstens hjärta bultar ditt.
I minsta stiltje krymper du. I huset med stängda dörrar
går du vilse; med fönstren slutna kvävs du.
Att röra på sig.
Kanske att för tusen år sedan, dina förfäder,
nomader från asiatiska stäpper, uttorkade floder,
öknar, stormar ...
Att röra på sig, till varje pris
i full galopp med tyngdlösa vingar mot obefläckade horisonter.
Att gå, att strömma på stadens pulserande trottoarer
som aldrig tar slut, som alltid befriar.
Skogen är en grotta där den osynliga draken
med eldsprutande tungor gömmer sig.
Skogen är en kyrkogård, en myrstack med andar
som inte pratar, aldrig skrattar: tysta dryader.


Kirgizistan Ferganadalen

Öppen mark med sina skuggfria vägar, öppet hav med sina tidvatten
är för dig vägen som leder - liksom barndomens bäckar -
till hjärtat, världsalltets lilla röda äpple.
Under bar himmel med vinden mot bröstet blir du till.

söndag 19 mars 2017

Ann Smith - för kärlekens skull

  Idag inviger jag fjärde säsongen med rubriken Tria Carmina. Det är en av de kategorier jag är mest nöjd med. Även i år är de utländska författarna i majoritet. Men vi börjar svenskt.


Tria Carmina
med
Ann Smith
(f. 1930)

***

  Ann Smith är född i Strömstad i Bohuslän där hennes släkt bott i c:a 300 år. Författaren Emilie Flygare-Carlén är en av hennes släktingar. Som tolvåring flyttade Ann Smith med familjen till Stockholm och där bedrev hon studier vid Konstfack 1950-53. Från starten 1967 har hon varit engagerad i Författarcentrum.

  Hon debuterade 1963 med boken Två i stjärnan, som väckte stor uppståndelse med sina starkt sensuella och erotiska dikter. Källa: Alex Författarlexikon

  Det finns en del tidigare dikter bevarade och ett par av dem fick plats i antologin "Dikter 1963-2004". Det kustnära perspektivet från barndomens Bohuslän har följt med henne till Stockholm. Kvällens första dikt författades på Ornö i Stockholms skärgård. 

(Ur Dikter : 1963-2004 / Ann Smith. ["Dikter vid skilda tillfällen"]. Stockholm : Rönnells antikvariat, 2004. Tidigare opublicerad dikt. Skriven på Ornö 1958.)

Det blåser på kyrkogården
Snart mejar frosten ner
blommor och gräs
Stenen finns kvar
mossiga stenen
minner om den
du haft kär
Är han dig än
lika kär?

Lika kär
lika kär -

Den du en gång älskat
lever i ditt hjärta
bortom döden
den du en gång älskat
är dig alltid när


Sundby gård, Ornö


***


  Kärleken finns alltid närvarande i Ann Smiths texter. Det kan gälla sinnlighet, erotik, och långvarig kärlek. Men det kan också röra sig om kärleken till Bohuslän.

  Författarkollegan Birgitta Stenberg sa så här i en intervju när hon ombads välja den bästa kärleksdikten.
"Ann Smith är oerhört bra. Om hon är väldens bästa det vet jag inte. Men i Sverige är hon i alla fall bäst av alla. Hon har både en ömhet och en erotisk värme och kan beskriva kärlek i ytterst få ord. Man bara sugs in i hennes dikter." (Ur "De vackraste orden om kärleken", GT-Expressen, 14-02-2010.)

*

(Ur Sinnlighetens tecken : kärleksdikter / Ann Smith. ["Som i dans lämnar rörelser spår"]. Stockholm : Bonnier, 1972.)



"Våra kroppar tar sats
är tillbaka
som i dans lämnar
rörelser spår"

Min kropp vet inte av din nu

Och om jag med ordens hjälp
skulle framkalla dig
så minns jag genom den
snabba heta vågen
hur det var att älska dig

Men bara för ett ögonblick
så är jag här igen
otåligt väntande
att komma vidare
till havet


***

  Jag har medvetet valt bort debutsamlingen i detta inlägg eftersom jag fann andra dikter av tidigare datum. Men dikter ur debutboken och andra böcker har samlats i "Solens stav är du : kärleksdikter 1963-1991", som kan kallas hennes signum.   Den avslutande dikten i urvalsantologin är från 1991 och den passar utmärkt som karakteristik över hennes karriär.


*

(Ur Solens stav är du : kärleksdikter 1963-1991 / Ann Smith. ["Vind och hetta"]. Stockholm : A, 1991.)


Först brann ett litet ljus mellan oss med flämtande låga.
Vi visste det båda och att det måste få fortsätta att brinna
så vi lämnade plats, men just för att vi båda såg så hade det
fullföljt sitt uppdrag och vi såg det inte mer.
Kanske flyttade det in i dina händer för jag kan ännu
känna små lågor fladdra över mina bröst.

Mina ögon vandrar över dina.
De rör vid ett i taget.
De vill se var sak för sig,
var mörk slinga av ditt hår.

Det finns ett ställe nära din armhåla av sotsvart mörker,
det finns ett annat förbi din axel genomstunget av ljus.
Det finns stunder då vi rör oss för vinden som samma stam och krona.
Kanske låter det då i oss av Ett ljud, som då man lägger
örat till en stam i blåst.
Jag har hört det ljudet som en sakta susning av vinden
som går djupt inne genom trädets år.

När jag skriver så stiger tårar i mitt öga och salt i min mun.
Vad är det för en längtan som närmar oss till vår härkomst
som om vi kom från hav?
Jag har simmat i skugga och sett ner i det djupet en gång
och känt hur det drar.
Barn tänker ibland att de vill dö i hav.
Men det salta som stiger i öga och mun är tecken på liv, är det djupa
som stiger till ytan, så låt det stiga, stillhet finns nära intill.

Dina händer skapar av min kropp vikar där vattnen trivs.
De sätter bokmärken på min mage,
en gredelin svamp med skärkrusig hatt är ett.

När du blir gammal skall du minnas, säger du.
Jag är en bit av ditt liv.