onsdag 28 juni 2017

Fältarbeten i gult och grönt

  Dags för ytterligare ett fältarbete i den grönskande lyrikens tjänst. Antologin är densamma som förra veckan, "The Echoing Green".


  När Angela Shaw debuterade med boken The beginning of the fields (2009), fick hon strålande kritik. Här citeras ett par komentarer:

Junot Diaz has said, “I’ve read nothing better in the field these last ten years. Angela Shaw is simply furiously miraculous.”

"Angela Shaw’s new book is likely to be greeted as one of the most powerful debuts of this decade. Both muscular and delicate, these poems plunge a reader back into the sensory world, shaken and exhilarated." Tupelo Press

   Diktexemplet ur Echoing green är hämtat från den sensationellt starka debutboken.


Children in a field, by Angela Shaw (f. 1967)
(First published in The beginning of the fields. North Adams, MA : Tupelo Press, 2009.)

They don’t wade in so much as they are taken.
Deep in the day, in the deep of the field,
every current in the grasses whispers hurry
hurry, every yellow spreads its perfume
like a rumor, impelling them further on.
It is the way of girls.  It is the sway
of their dresses in the summer trance-
light, their bare calves already far-gone
in green.  What songs will they follow?
Whatever the wood warbles, whatever storm
or harm the border promises, whatever
calm.  Let them go.  Let them go traceless 
through the high grass and into the willow-
blur, traceless across the lean blue glint
of the river, to the long dark bodies
of the conifers, and over the welcoming
threshold of nightfall.


  Förra året nominerade jag Alice Oswald till titeln Årets Poet. Mycket på grund av den kritikerrosade boken Falling awake (2016). Därefter har jag stött på, och tyckt om, flera andra dikter av henne. Nu senast ur antologin från Everyman's Library. 


The Glade, Dartington Hall Gardens

Field, by Alice Oswald (f. 1966)
(From The echoing green : poems of fields, meadows, and grasses. Edited by Cecily Parks. New York : Everyman's Library, 2016.)

Easternight, the mind’s midwinter

I stood in the big field at the back of the house

at the centre of all visible darkness

a brick of earth, a block of sky,

there lay the world, wedged
between its premise and its conclusion

some star let go a small sound on a thread.

almost midnight - I could feel the earth’s

soaking darkness squeeze and fill its darkness
everything spinning into the spasm of midnight

and for a moment, this high field unhorizoned

hung upon nothing, barking for its owner

burial, widowed, moonless, seeping

docks, grass, small windflowers, weepholes, wires.


  Joanna Klink är en amerikansk poet. Hon föddes i Iowa City, Iowa. Hon tog en M.F.A. i poesi från Iowa Writers Workshop och en Ph.D. i humaniora från Johns Hopkins University. Hon har varit medlem i poesifakulteten vid University of Montana sedan hösten 2001. Källa: Wikipedia


(From "Three bewildered landscapes", by Joanna Klink. First published in Excerpts from a Secret Prophecy. Penguin 2015.)

STARS, SCATTERSTILL. Constellations of people and quiet. 

Those nights when nothing catches, nothing also is artless. 

I walked for hours in those forests, my legs a canvas of scratches,

trading on the old hopes — we were meant to be lost. But being lost

means not knowing what it means. Inside the meadow is the grass,

rich with darkness. Inside the grass is the wish to be rooted, inside the rain

the wish to dissolve. What you think you live for you may not live for. 

One star goes out. One breath lifts inside a crow inside a field.

tisdag 27 juni 2017

In Stephen Dedalus footsteps

  Idag tar förlagsrubriken oss till Irland. Det lilla förlaget The Dedalus Press i Dublin publicerar ungefär tio titlar per år, huvudsakligen diktsamlingar. Jag förvånas över hur utgivningen pendlar i kvalitet. Kan det verkligen vara lönsamt? I Sverige hade de inte blivit långlivade.


  Kanske hittar vi svaret på min ovanstående fråga i förlagets deklaration:

"The Dedalus Press is one of Ireland’s best known and longest running literary imprints, specialising in the best in contemporary Irish poetry and poetry from around the world in translation. We also publish occasional prose titles by poets, or books which survey or explore aspects of the world of poetry. The press receives support from The Arts Council / An Chomhairle Ealaíon and is a not-for-profit enterprise dedicated to improving the visibility of poetry and the lot of poets. Dubbed “one of the most outward-looking poetry presses in Ireland and the UK” (UNESCO.org) ..." Citation from dedaluspress.com

  Så klart har förlaget tagit sitt namn efter James Joyce alter ego "Stephen Dedalus".


A dance of deception: Play of seasons (extract), by Ljubomir Levchev (f. 1935)

(From And here I am. Translated from Bulgarian by Jack Harte. Dublin : Dedalus Press, 2003.)

2. Summer Violin

To be in the future . . . in that case. . . your eyes
will need to be able to read ahead for several bars,
that means you must not be contemporary.

This quickly-passing summer world
is painted over with transparent water-colours;
the blank spaces, the rests, not touched
either by brush or bow, proffer
different solutions. Too late now, however.

Sound has disappeared,
blossom withered.
On this virgin plane even tears
leave a scar, a crater formed

by a meteor.
The eyes of Maldoror. . . 

Fireflies no longer recognise me.
The moon lifts.
Nostalgia comes flooding in.



  Förlaget grundades 1985 av poeten John F Deane, och har sedan 2006 drivits av poeten Pat Boran med Raffaela Tranchino som direktör. Dedalus är allmänt erkänt som ett av de mest proaktiva av de irländska litterära förlagen, och de har introducerat dussintals nya poeter genom sin utgivning.

  Den sistnämnda uppgiften (förstår jag inte) överträffades 2010 när de gav ut antologin, Landing places : immigrant poets in Ireland. I den presenteras 66 poeter som är bosatta på ön, men som har annat än irländskt ursprung. Det var bland annat den här boken jag tänkte på i min ingress. Här blandas texter från etablerade och skickliga poeter med rent amatörmässiga dikter. Men bland de nya förmågorna fanns det några guldkorn. Anamaria Crowe Serrano hade fyra intressanta bidrag med. Jag valde ut den här ...


[where do streets lead], by Anamaria Crowe Serrano
(From Landing places : immigrant poets in Ireland. Dublin : Dedalus Press, 2010.)

where do streets lead
without a working compass
magnetic north spinning south
unsure of its itinerary

City quay of Dublin

my steps on asphalt
wrongfoot their own cartography
stumble on the failing memory
of wood on quay
dubh in linn

the landmarks are of loss
construction begetting
deconstruction, land
no longer a mark of its people
locked in dislocation

I take a left turn into silence
in the sinister side of complicity


  Däremot blev jag väldigt förtjust i en av deras senare titlar, som helt fokuserar på portugisisk poesi. Den här tvåspråkiga antologin gav mig flera nya favoriter, och inledningen med texter av Alberto Caeiro (som jag inte hade koll på) var gripande.

(Extract from "The Keeper of sheep", by Alberto Caeiro (1889-1915. Included in 28 Portuguese poets : a bilingual anthology. Translated by Richard Zenith and Alexis Levitin. Dublin, Ireland : Dedalus Press, 2015.)


I've never kept sheep,
but it's as if I kept them.
My soul is like a shepherd.
It knows the wind and sun,
and walks hand in hand with the Seasons
looking at what passes.
All the peace of Nature without people
sits down by my side.
But I get sad like a sunset
in our imagination
when the cold drifts over the plain
and we feel the night come in
like a butterfly through the window.

Yet my sadness is a comfort
for it is natural and right
and is what should fill the soul
whenever it thinks it exists
and doesn't notice the hands that pick flowers.

Like a sound of sheep-bells
beyond the bend in the road
my thoughts are content.
My only regret is that I know they're content,
since if I did not know it
they would be content and happy
instead of sadly content.

Thinking is a discomfort, like walking in the rain
when the wind kicks up and it seems to rain harder.

I have no ambitions and no desires.
To be a poet is not my ambition,
it's my way of being alone.


måndag 26 juni 2017

In search for balinese silence

  Under fem sommarmåndagar gör bloggen strandhugg på olika öar runt om i jordens hav. För ett par månader sedan fick jag tag i en bok av en framstående balinesisk författare. Genom hans dikter bekantar vi oss med Bali.


  Ketut Yuliarsa föddes 1960 i Denpasar men han bor numera i Ubud.
  Yuliarsa har arbetat som författare, skådespelare och musiker, både i Indonesien och Australien. Han har publicerat två volymer poesi, och är för närvarande rådgivare till Bali Provinsional Government Literary-program. År 1986 etablerade han och hans fru Anita den första bokhandeln i Ubud - Ganesha Bookshop. Bokhandeln är den enda i sitt slag på ön och specialiserat sig på böcker om indonesiska studier på engelska, inklusive indonesisk litteratur i översättning, kultur, konst, historia och politik. 2004 grundade Ketut och Anita "The Books For Bali Project", för att främja läskunnighet och lärande i Bali genom donation av böcker till lokala skolor och bibliotek. Källa: Ubud Writers festival


  Denpasar är en stad på ön Bali i Indonesien och är administrativ huvudort för provinsen Bali sedan 1958. Den hade 788 445 invånare vid folkräkningen 2010, på en yta av 127,78 kvadratkilometer. Källa: Wikipedia

Into the city (extract), by Ketut Yuliarsa
(From Jatuh bisu = Falling in silence. Translated by the author. Ubud, Bali, Indonesia : Ganesha Bookshop, 2006.)

I was born in this city
and I know how to enter
even when it's littered with detours
an official is passing.

When there's a big procession
I can't get home
the road doesn't belong to me
but I know how to dodge
the danger of hating
those in power.

There's a traffic jam
huge kites are borne
by a parade of schoolchildren
and the ceremony spilling onto the street
is a past I must pay for
with patience.

Launching in to the din
of motorbikes and cars for the supermarket
I sip the air, so thick
with diesel smoke and the stench of life.

But it is the true life I seek
it's door is opened at midnight.

Entering the city from the east
a grandmother with a basket on her head
from the middle of the road, waves her hand
for a ride to the city market.
I run over her
because she just might be a ghost
aiming to thwart my entrance to the city
bright lights along the road
no longer is there vacant land
dense scrub and foreboding by the graveyard
mighty trees have turned
into shops, offices, garages
but ghosts, they say
are everywhere.



  Men allt är inte frid och fröjd på paradisön. Följande rader är hämtade från en artikel i The Guardian, 2012-08-07.

"In January 2011, the governor of Bali, Made Mangku Pastika, issued a ban on new buildings in heavily developed areas, warning that Bali was in danger of becoming a sterile land bristling with concrete. The ban is far from popular with investors.

"Tourism is partly due to the attraction of our culture: if mass tourism develops in a way that threatens our culture, we will lose our specific attraction," says Ida Bagus Ngurah Wijaya, head of the Bali tourist board and the owner of a hotel at Sanur, a prime destination.

"We have used culture as merchandise," says poet and theatre director Ketut Yuliarsa, a native of Ubud. He is horrified by the turn of events. "The Balinese are deeply attached to their religion and culture: they spend a lot of time in the temples and respect the ritual. But mass tourism has upset such practices ..." (From "Beauty of Bali under threat from pressures of mass tourism", by Bruno Philip.)

skogstempel nära Ubud

  Titeldikten i Yuliarsas diktsamling beskriver den tidigare "lugna tillvaron" på Bali.

Falling in silence, by Ketut Yuliarsa
(From Jatuh bisu = Falling in silence. Translated by the author. Ubud, Bali, Indonesia : Ganesha Bookshop, 2006.)

a dry leaf falls
a breath of wind
holding its sway
ever so slightly

wait and listen
but do not stumble
into the depths
of serenity.


  Stranden i Bali spelar en viktig roll i den balinesiska hinduiska ritualen. Innan Nyepi-dagen måste hinduiska tillbedjare utföra Melasti-ritualen, som bör utfärdas i ett balinesiskt tempel som ligger nära havet (Pura Segara eller "Sea Temple"). Detta görs för att rena de heliga föremålen som tillhör templen, samt att förvärva det heliga vattnet från havet. Källa: (Frommer's Bali & Lombok, by Mary Justice Thomasson-Croll)


A journey, by Ketut Yuliarsa
(From Jatuh bisu = Falling in silence. Translated by the author. Ubud, Bali, Indonesia : Ganesha Bookshop, 2006.)

the trail of my footsteps
clearly shows on coastal sands
the mountain top at the far end
the horizon, my destination

until now
desire intertwined with hope
swirls, then, holds me down
into the future

I beat through thorny bushes
with sharp wounds oozing drops
pain and thirst I bear
my skin is caught and peels
dancing on dry winds

No need to look around
for signs and directions,
strangeness whispers close
walk alone until
the end.

söndag 25 juni 2017

Från kapellet till travbanan

  Idag blir det utdrag från två dikter som förekommer på en relativt nyöppnad spårvagnslinje inom Paris stadstrafik. Linjen går mellan Porte de la Chapelle och Porte de Vincennes. Uppdraget gick till Pierre Alferi 2012.


  Pierre Alferi är en av dagens mest innovativa franska poeter och son till filosofen Jacques Derrida. Hans verk inkluderar Night and Day (översatt av Kate Campbell, La Presse Poetry, Nov. 2012). Och Kub Or (översatt av Cole Swensen med titeln Oxo, Burning Deck). I Frankrike har han publicerat flera poesiböcker, inklusive Les Allures naturelles (1991), Le Chemin Families du Poisson Combat (1992), Sentimentale journée (1997), La Voie des Airs (2004) samt romanerna Fmn (1994 ), Le cinéma des familles (1999) och Les Jumelles (2009). Alféri är professor i kreativt skrivande på European Graduate School i Saas-Fee, Schweiz.

  Alferi samarbetar gärna med andra artister och uppträder ofta med musiker, målare och kolleger. Han grundade den litterära tidskriften Détail med Suzanne Doppelt, en fotograf och professor vid European Graduate School.
Källa: frenchculture.org


TRAMINISCENCES (extract), by Pierre Alferi (f. 1963)
(First published in Poetry International, 2015.)

There were
film studios 
are still
cement works

The track lines and splits
the frost of a past left 
incompletely masked in the no
man’s land and now the memories
trapped in the suburban limbo
prisoners of a transit zone
spatter flutter wandering souls
freed from their amber beads
innocuous zombies stuck
to the window they hurtle down obliquely
with the raindrops are we
under attack from the people of memory
the works have accidentally exhumed?
isn’t it just the violent tremor
caused by the excavation of section
T3 that briefly caused                       a movement of


a tent
a portable stove

an eighteen year-old seamstress
eyes on her work

a boy pulling a cart

cats with eyes wet
with coryza

a schoolgirl in clumpy shoes

an old bearded man lying flat
on a great coat

a wounded soldier
with his medals

a young black worker

children running wild as if streets
were forests

a Sunday gardener

a robust old lady

two mechanics in blue
with moustaches

aunt Isabelle, who only discovered Paris aged thirteen, at the Liberation, back from Egypt where the family had no news of her father during the four years of occupation, walked with her best friend Catherine every Sunday around the old fortifications, completing, or so she said, several complete circuits of the city, but in disconnected sections that she never managed to link clearly in her mind, because already the works – destruction of the last bastions, diggings, then the périphérique tarmacked – were changing, from month to month and even week to week, the landscape

La Chapelle is a village
on a hill known for its mills
the way Belleville
Montmartre Ménilmontant
are for their vines

and yet most 
of the events that affect us
most strongly leave no physical trace
or barely an alley lit for a fraction
of a second among the synapses a puff
of smoke dissipated by a gust
of wind the imagination alone
– or what remains of it in a deep coma
overtaken by events 
far more powerful than any image –



Part of the landscape (extract), by Pierre Alferi
(First published in Poetry International, 2015.)

the outsiders
lurk close by day and night     
nomads prowling
the city steps
the margins of the law        
stowaways or permanent passers-through the airlock 
of the city are the sentries 
door-to-door salesmen
jobless homeless
windscreen-washers beggars runaways
summer corn-roasters winter chestnut-roasters
seasonal workers from all countries
refuse collectors
sellers of fake or stolen or faulty things
dvds cigarettes watches glasses spread on foldaway tables

Who perpetuate secular local traditions
hawkers rag-and-bone men pedlars lorettes grisettes legal brothel workers
leaning on the barriers scatter in mobile points forming CLOUDS

on the pavements all along the iron fences of factories businesses
in the north mainly where the heavy infrastructure flyovers railway lines bypasses
offers suitably shadowy zones
unused places in-between spaces
near embankments
by service stations
in car parks
around worksites
at the few nearby café terraces
at the city gates territory must be defended


lördag 24 juni 2017

Oskar kontrar i strålkastarljuset

  Dags för Sveriges största estradpoet: Oskar Hanska. Det har varit lite strul med Blogger så inlägget blir lite rum(p)hugget.


  "Oskar Hanska är en av Sveriges ledande Spoken Word-poeter. Flerfaldig Svensk Mästare i Poetry Slam, Skandinavisk Mästare och Europas bästa poet i VM i Frankrike. Oskar har turnérat i Sverige och 10 andra länder, bland annat Sydafrika och Usa. Han utvecklar även prisbelönade spel i studion Hello There i Göteborg." Citat från oskarhanska.wordpress.com.

Oskar Hanska (2010)


Öster (utdrag), av Oskar Hanska
(Från albumet Krokodiltårar. Verbal Alfa, 2013.)

stationen är inte alls
värd sitt namn
men jag kan lova att i stunder
blir den bättre

lamporna här är alltid tända

man kan skriva istället
för att sova under

dikter blev ett sätt

att fylla upp bröstet
ett djupt andetag för att
bli fri gudarnas röster

bakom oss åt Öster

hus med filtar i fönstren
där vi genomskådade
civilsnutarnas mönster

separera om vi var flera

diskutera lite lugnt
spekulera i att något
kanske är trasigt i hemmet

jo tack för att ni frågar

men när knarkande poliser
undrar om vi drågar
då blir det bara tragiskt istället

har sett liv gå upp i rök

men jag höll andan konstapeln
det enda jag skjutit upp
är att dra ifrån stan

så jag stirrar in i ficklampan

i slutet av tunneln
så att du kan drunkna i mörkret
eller är vi klara för idag

den här staden tog mitt liv

gång på gång på gång.
men jag tar det tillbaka i en
sång om dom som kom
att kallas överlevande
tvivlar på att någon av dom
skulle hålla med mig om att
döden är renare
dom kallas överlevande



  På senare år har Oskar Hanska gjort flera viktiga insatser för estradpoesin. För tre år sedan startade han och Olivia Bergdahl Sveriges första internationella spoken word-klubb, Klubb Kontra, i Göteborg.

  "2013 kom debutskivan Krokodiltårar (se textexempel ovan) där spoken word blandas med musik och i januari 2015 kom uppföljaren OH!MMXIV – för vilken Oskar nominerades till Manifestgalan 2016. Som medlem och konstnärlig ledare i GRÄNSLANDET (som blandar dans, musik, sång och spoken word) mottogs pris för Bästa Tvärspel på Folk & Världsmusikgalan 2016." Citat från ordkanon.se

  Från uppföljaren kommer här hans bästa verk (enligt mig), officiell video.

(Text & Klipp: Oskar Hanska | Foto: Marcal Font Espi, Olivia Bergdahl & Oskar Hanska | Musik & Mixning: Oscar Rydelius Mastring: Kristofer Göransson i Svenska Grammofonstudion | Coloring: Nadim Elazzeh (NadimPhotography)


  Jag har redan nämnt i ett inlägg att Oskar Hanska även har startat ett bolag för utgivning av spoken word-album. Först ut på Verbal Alfa blev värmlänningen Ismael Ataria, som jag har haft med här i bloggen. Ett mycket bra val, tycker jag. 
  Jag funderar allvarligt på att utöka min galavecka i december med en utnämning av Årets Spoken Word-text. I så fall hämtad från skiva eller videoklipp.

  Det var faktiskt på Verbal Alfa som Oskar Hanska släppte sin debutskiva Krokodiltårar. Jag hade tänkt att lägga till en spellista med två spår, men nu är det problem med verktyget igen. Jag hänvisar till Spotify.

fredag 23 juni 2017

Midsommarnattens doftmarkör

  Jag tänkte om. Det passar bättre att skriva om veckans blomma på midsommarafton. Jag spar estradpoesin till morgondagen.


Foto: Helena Nilsson

  Kaprifol är en upp till 3 m hög slingrande buske med äggrunda, ovan mörkgröna och under blågröna blad. De översta bladparen är karakteristiskt sammanväxta till skållika bildningar. Blommorna, som är 4–6 cm långa, gulvita och ofta något rödaktiga utvändigt, har mycket fin doft. Blomningen sker i maj–juni, och frukten är korallröd. Källa: NE


Sov mitt barn, av Brita af Geijerstam (1902-2003)

Sov mitt barn
vid västerhav.
Somna från leken
vid linden.
Vita fjärilar
gul kaprifol.
Sakta nuddar jag

Sov mitt barn
vid västerhav.
Dröm om vidsträckta
Vita fjärilar
gul kaprifol.
Jag håller dina
Då är det vackert där i slänten mot havet.


  Kaprifol är en odlad art som ibland förekommer förvildad, den hör ursprungligen hemma i de sydligare delarna av Europa och i Asien. 

  Vildkaprifolen, Lonicera periclymenum, har alltid varit älskad, mycket på grund av sin underbara doft. Den är Bohusläns landskapsblomma och i folkmun heter den vrivrånge för att den vrider och snor sig på alla möjliga sätt.
Källor: Den virtuella floran och odla.nu

  Det engelska namnet för kaprifol är 'honeysuckle'.


The wild honeysuckle, by Philip Freneau (1752-1832)
(Published in poets.org)

Fair flower, that dost so comely grow, 
Hid in this silent, dull retreat, 
Untouched thy honied blossoms blow, 
Unseen thy little branches greet: 
  No roving foot shall crush thee here, 
  No busy hand provoke a tear. 

By Nature’s self in white arrayed, 
She bade thee shun the vulgar eye, 
And planted here the guardian shade, 
And sent soft waters murmuring by; 
  Thus quietly thy summer goes, 
  Thy days declining to repose. 

Smit with those charms, that must decay, 
I grieve to see your future doom; 
They died—nor were those flowers more gay, 
The flowers that did in Eden bloom; 
  Unpitying frosts and Autumn’s power 
  Shall leave no vestige of this flower. 

From morning suns and evening dews 
At first thy little being came; 
If nothing once, you nothing lose, 
For when you die you are the same; 
  The space between is but an hour,
  The frail duration of flower.


  Blomsterkaprifol, Lonicera x heckrottii, börjar blomma vid midsommar och håller på fram till september. Den blomsterkaprifol som oftast ses i handeln är den rosa/gulblommande namnsorten ’Goldflame’. Källa: odla.nu

  Artnamnet caprifolium kommer av latinets capra (get) och folium (blad), namnet användes om kaprifol redan på 1500-talet. Källa: Den virtuella floran


  Sången "Jag tror på sommaren" skrevs till sista sändningen för höstsäsongen av Frukostklubben den 21 december 1966 på uppdrag av producenten Bertil Perrolf, och Stig Olin sjöng den i programmet tillsammans med hustrun Britta Holmberg och barnen Mats och Lena. Mats sjöng den 1967 i Hylands hörna. Källa: Wikipedia

Jag tror på sommaren, framförd av Mats Olin (f. 1947)
(Text & Musik: Stig Olin. Polar, 1967.)

Jag tror, jag tror på sommaren
Jag tror, jag tror på sol igen
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus
En speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol

Kortast och blekast vintersol, finns en decemberdag
Kallad för Thomas Tvivlaren, för att hans tro var svag
Han skulle aldrig någonsin, trott på en sol, en vår
Ändå förvandlas vintern till, sommar varenda år

Jag tror, jag tror på sommaren
Jag tror, jag tror på sol igen
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus
En speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol

Midsommarafton natten lång, kärlek och dans och sång
Solen, som plötsligt börjar gå, upp och ner på en gång
Pojken med flickans hand i sin, viskar och får till svar
Löften han gått och hoppats på, under det år som var

Jag tror, jag tror på sommaren
Jag tror , jag tror på sol igen
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus
En speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol

torsdag 22 juni 2017

Det glöder i vattenspegeln

  Utblickens sista punkt före uppehållet, samt två välkända svenska poeter på 50-listan utgör dagens program. Från och med nästa vecka blir det aforismer som delar utrymme med min födelsedagslista.


"Dikten kastar sig ut
genom ett hål i minnet"

Marie Lundquist (2017)


  Lars Forssell var älskad av många, såväl av läsare som artister. Han skrev ju flera texter åt Lill-Babs bland annat. Det finns ofta en stor dos med fyndiga övergångar i hans texter. Det uppskattar jag. Men boken som får plats 34 på min lista är av det allvarligare slaget. 

                                          50-listan : Plats 34

Det möjliga : dikter / Lars Forssell
Stockholm : Bonnier, 1974


Mellanvästern och sammetsmjuk natt
Vi satt på en stenmur och hörde skratt
med eldflugor runt oss som blinkade till
och bålet levde och dog och brann
och stjärnhimlen över försvann och försvann
och trädgrodor drillade sin drill
och meningslöst muntra sommarnattsrop
och gräset vått av dagg så man slant
medan elden blev till en kolnad grop
och askan långsamt blev vit . . .
Allt var banalt och allt var sant
men varför minns jag dit?
Varför flyttar mitt minne dit?

Hur kan vi ha upplevt det då?
Det räcker ju att en gång finnas
och sen låta minnet gå
Man finns bara några gånger
Kanske är det därför och så

Blomdoft, tung träddoft, burna av natten,
slog över oss, våg efter våg
Det var bara oss jag såg
som man ser två kroppar slingra därnere
i klart grönt tropiskt vatten
i ultrarapid
De finns någonstans mellan dagen och natten
men man har ingen känsla av tid
De är i fjärran och nära varann
och nära och fjärran är ett
och natt och dag
Det var som jag plötsligt hade sett
och den ena djupt därnere var jag



  Jag har inte undanhållit er min livsåskådning. Men en del får för sig att jag är ointresserad av de religiösa poeterna, så är inte fallet. Ni kommer nog att bli överraskade när jag kommer till toppen av min lista. Kvällens andra listpoet övergick från ateismen till att bli frälsningssoldat. Och så var hon skånska ...

50-listan : Plats 33

Det sällsamma bekymret / Majken Johansson
Stockholm : Bonnier, 1970

Husrannsakan, av Majken Johansson (1930-1993)


En rad i varje blomkruka det gör tre . . . En
för var jalousispjäla det gör nittio
som stänger ljuset ute, och en
åt telefonen den där ringer bara då
och då när någon kommit fel.
                                        Samt några tröstande ord
åt stackars hålet i fåtöljen
där sista gästen, innan den gick
för några år sedan, tappade en cigarettglöd.

Men åt varenda röd röd ros
som vissnat i oliverglaset på kommoden
och över bilden av den enda människa jag kände
låtit falla
                milda sidenbladen alla
skänker jag
                alla alla
                         älskande raderna.


Utblicken (v.25)

  Jag undrar vad sannfinländarna hade att säga om det fina projekt som genomfördes inom Ingå kommuns grundskolor till firandet av Finlands hundraårsjubileum. Det var ett språköverskridande projekt där eleverna fick skriva dikter om sitt Finland. Texterna samlades sedan i en antologi som illustrerades av Bildkonstskolan i Ingå. Sådana projekt är jag väldigt förtjust i och jag tror att det är väldigt lärorikt och utvecklande för barn. De får en chans att lära sig mer om ämnet (Landet Finland), får en förståelse för olika intressen, och får större tilltro till sitt egna skrivande. 

Ingå kommun

  Antologin lanserades vid en sammankomst i Ingå bibliotek den 23 maj. På plats var även presidenthustrun Jenni Haukio (själv författare) för att berätta om en nationell urvalssamling som hon varit delaktig i. Hon blev väldigt förtjust i barnens dikter och deras uppläsningar.
  När hon intervjuades för lokalpressen så berättade hon att hennes favoritpoeter var Claes Andersson och Tua Forsström. Båda har ju anknytning till regionen. Claes Andersson har jobbat vid mentalsjukvården i Ekenäs och Tua Forsström bor inte så långt därifrån.

  Jag har såklart inte läst barnens antologi, och Haukios nationella samling finns än så länge endast på finska. Så det får bli några rader från Tua Forsström, i vilka Ekenäs figurerar.

(Ur En kväll i oktober rodde jag ut på sjön : dikter / Tua Forsström. Stockholm : Bonnier, 2013.)

Jag talar om för min läkare
att människan har ett automatiskt hjärta

som slår tills en ömtålig sammansättning rubbas
Det blev åska på natten och elavbrott,

men jag önskar att du hade sett det röda
molnet dessförinnan som plötsligt stod där över viken

underifrån belyst av solen som gått ner
när jag körde hem från Ekenäs

och speglingen i vattnet, det brann!
Jag överdriver inte. Ett par minuter senare

var allt som vanligt men förändrat